Priest – Cyberhead

Utmärkt produktion, välljudande sång om än försedd med plastiga effekter emellanåt, tydliga melodier och refränger, snyggt och romantiskt, lagom vemodigt, men var är experimentlustan, röjet och viljan att stå ut ifrån mängden?

Jag misstänker att Priest och jag har lite olika åsikter om hur riktigt spännande elektronisk musik ska låta. Möjligtvis hyser Priest en djup inre längtan om att hamna på hitlistor och kommersiella TV-musikprogram, och med flera av dessa låtar har de goda möjligheter att nå dit (om de nu inte redan har gjort det?), men själv föredrar jag skit under tangenterna, när det är råare och rörigare, mer ösigt och hämningslöst passionerat. Cyberhead är så välgjord och polerad att man kan tro att man är i en molnfri danshimmel och jag är övertygad om att en stor mainstreampublik skulle älska att dansa just där. Med all rätt dessutom, för gillar man den här snälla nischen av syntpop är Cyberhead i det närmsta ultimat. Som ni förstår av betyget tycker jag också om plattan, men kanske inte fullt lika mycket som många andra kommer att göra. Jag kan dock bara buga och bocka inför så snygga låtar som “Xpander”, “Mother Base” och “Star Maker”, men det är i tuffare saker som “Dead Ringer” och medryckande spår som “Thieves” där jag känner att Priest närmar sig ett mörker, sväng och djup som ligger närmare mina intressen. Jag skulle gärna se att bandet hade utvecklat mer av den sidan på denna, sin andra fullängdare.