Hurts ”Vi har sagt allt vi behöver säga”

På nya skivan Faith är brittiska duon Hurts mörkare, men samtidigt mer uppriktig, än någonsin. För Zero berättar Adam Anderson varför.

”Hey man”, hälsar Adam Anderson på telefon från hemmet i centrala London. Det är den första i en lång rad av intervjuer. Adam Anderson låter entusiastisk och artig på samma gång.

I tio års tid har han och sångaren Theo Hutchcraft gjort musik under namnet Hurts. Med en stadig bas i den elektroniska popen men med en förkärlek till ett storslaget arenasound har de över fyra album nått en allt större publik.

Nu har Hurts nått fram till album nummer fem, Faith.

Och möjligen vägs ände.

Du och Theo växte upp i Manchester under 1990-talet. Det var en tid och en plats som varit oerhört betydelsefull för den moderna popmusiken. Hur mycket har det påverkat er musik att växa upp där och då?

– Det var en inspirerande plats att bli musiker på, verkligen. Allt var möjligt, kändes det som. Medan många andra band tänkte ’vi kommer aldrig att lyckas’ har vi trott på oss själva hela tiden. Det beror förmodligen på arvet, alla dessa enorma band från Manchester fick oss att känna att det var möjligt.

Vilka var dina favoritband från Manchester när du växte upp?

– Som tonåring lyssnade jag på Oasis, när jag blev äldre började jag lyssna på New Order och Joy Division. Och så har jag lyssnat massor på The Smiths, såklart.

Häromdagen var det exakt tio år sedan ert debutalbum Happiness släpptes. Minns du vilken vision ni hade för bandet då ni startade Hurts?

– Vi hade en naiv syn på saker och ting då. Vi gjorde musik för att vi älskade det, utan att tänka för mycket på några konsekvenser. Och jag tror att det är den perfekta attityden att ha när man gör musik, att göra musik i en bubbla och inte bry sig om någonting utanför. Att göra musik var det enda vi kunde göra, vi dög inte till något annat. Vi jobbade disciplinerat, vi skrev varje dag, vi gjorde musik som återspeglade hur vi levde våra liv. Det var en enkel tid.

Hur har den visionen förändrats under detta decennium?

– Från början gjorde vi musik för ingen. Vi ville pleasa oss själva och göra musik som vi gillade. Vad som händer sedan, när du får möjlighet att göra och leva på musik, är att du börjar bry dig mer om vad andra människor tycker. De kommer in och lägger sig i, plötsligt är det en massa röster du förväntas lyssna på. Det kan vara skadligt. På vår nya skiva har vi tagit oss tillbaka till hur vi gjorde i början, på i stort sett alla plan har vi jobbat med den här skivan som vi gjorde med den första.

“Självfallet kommer du höra lite Depeche Mode, lite Nine Inch Nails, alla de referenser som vi har samlat på oss.”

På sättet som ni skrev eller spelade in, menar du?

– Allting. Vi började i ett litet rum, tillsammans. Vi lyssnade inte på någon annan musik, vi lyssnade inte till någon annans åsikter, vi tänkte inte ’vad är populärt just nu?’, vi gjorde bara musik som vi älskar. Och det är exakt vad vi gjorde för tio år sedan. Det är det bästa sättet att vara på, att vara autentisk och sanningsenlig och inte tänka för mycket på externa saker. Den viktigaste influensen för det här albumet var vi själva.  Det må låta lite narcissistiskt, men det faktum att vi inte lyssnade på någon annan musik tillät oss att verkligen fokusera på det som är naturligt för oss. Självfallet kommer du höra lite Depeche Mode, lite Nine Inch Nails, alla de referenser som vi har samlat på oss. Men vi pratade aldrig om dem.

Du har kallat den nya skivan för er ”mest kompletta”. Hänger det ihop med den här inställningen, att ni ska vara uppriktiga mot er själva?

– Ja, det gör det. Men det hänger också ihop med att det är en helhet. Våra senaste album har skiftat i ton, en låt har låtit på ett sätt, nästa har dragit iväg åt ett helt annat håll. Det är inget fel med det, en massa band gör så, i synnerhet 2020. Men det här en samling låtar som hör ihop. Det var länge sedan vi hade möjlighet att göra det . Jag tror att allt som alla Hurts-fans gillar finns på det här albumet. Du behöver inte de andra skivorna, det här är den kompletta versionen av oss.

Så ni har gjort allt ni kan? Betyder det att ni ska lägga av nu?

– Man vet aldrig vad framtiden innebär, men jag känner en stor stolthet över att vi har sagt allt vi behöver säga. Vi har gjort fem album, vi har inget kvar att bevisa. Om vi gör en skiva till så gör vi det för att vi verkligen vill det.”

Om någon hade spelat det här albumet för er för tio år sedan, vad hade du tänkt då?

– Det är en bra grej, att fråga sig själv ’skulle mitt yngre jag gilla det här?’. Det gjorde jag ofta när vi spelade in den här skivan. Mitt unga jag hade en väldigt ren syn på musik, jag tänkte aldrig på komplexitet, musiken jag gjorde då gjorde jag på instinkt. Och jag tror absolut att mitt yngre jag skulle älska den här skivan. Och det måste betyda att jag har givit allt av mig själv, min sanna natur, på den här skivan.

Du har varit öppen med din kamp mot din mentala ohälsa. Hur mycket av den kampen kan höras på den Faith?

– Det är en myt bland musiker, att sorgsna människor skulle göra storartad musik. När jag mår dåligt så har jag svårt att göra uppriktig musik. Allt du arbetar med när du mår dåligt får dig bara att må ännu sämre. Det är plågsamt. För att kunna närma mig den sorgsenhet och det mörkret som jag känner måste jag känna mig lite starkare. Det gjorde jag när vi skrev det här albumet. Därför var det lättare för mig att gå mot de mörkare delarna av mig själv, kanske för första gången på ett decennium. Det är därför musiken har en sådan mörk ton, jag tillåter mig att gå mot de mörka bitarna av mig själv.

Låten “Slave to your love” låter som en housedänga som spelas på halva hastigheten. Pianot är fantastiskt. Hur fick ni den att låta som den gör?

– Det är en rolig historia. Vi spelade in den redan för fem år sedan, men min dator pajade och vi förlorade inspelningen. Vi hade inte ens en mp3 av den och hade accepterat att den var för evigt förlorad. Men vi kunde bara inte släppa den ur huvudet, jag tänkte ’vi måste gå tillbaka till den låten’. Och så hittade jag ett gammalt röstmeddelande där man kan höra låten och utifrån det började vi rekonstruera den, bit för bit. Plötsligt klev den här stora låten fram igen. Den nya inspelningen blev ännu mer kraftfull än vad originalet var. Det är en låt med stora känslor, den är desperat och väldigt sorglig och musikaliskt väldigt stark.

Det finns också ett antal storslagna ballader på albumet. Det finns alltid ett par stycken på era skivor. Varifrån kommer kärleken till de här stora, dramatiska balladerna?

– Det är bara en typ av låtar som vi är bra på att skriva. Det insåg vi redan på Happiness. Och om du hittar något som du är bra på så gör du det igen och igen. Men tonen på det här albumet kräver ballader. De som vi har valt – “All I Have to Give”, “Redemption” och “Darkest Hours” – hör till de bästa vi har skrivit.”

I slutet av Darkest hour, som också avslutar albumet, förvandlas Hurts till ett shoegaze-band. Det är lite oväntat, men bra. Är detta er nya inriktning?

– Orsaken till att det låter så är att jag älskar shoegaze, jag älskar tidig 90-talsindie som My Bloody Valentine, även nyare band som M83, som har mycket atmosfäriska gitarrer. Men också Smashing Pumpkins. Jag har alltid velat ha en Hurts-låt med den typen av gitarrer. Jag bestämde mig för att vi skulle ta låten i den riktningen, att den skulle få låta som en indielåt från 1992. För mig är gitarren ett mer uttrycksfullt instrument. Pianot är väldigt emotionellt, men jag måste koncentrera mig mer. Jag är en bättre gitarrist än pianist, jag behöver inte bry mig om tekniken. Kanske fortsätter vi i den riktningen i framtiden, vem vet? Men nu var det bara skönt att för ett kort ögonblick få visa att vi även älskar den här typen av musik.