Mauro Scocco – Den stora glömskan

Mauro Scocco förknippas alltjämt med den svenska synthscenen av många som växte upp under tidigt 80-tal, detta då han som motor i elektropoptrion Ratata spottade ur sig syntiga hitsinglar som ”För varje dag” och ”Ögon av is”. Men i ärlighetens namn så varade inte detta mer än i max två album, för redan singeln ”Något jag måste säga” och det efterföljande albumet Äventyr hade en mindre elektroniskt klingande ljudbild. Mauro har dock vid några tillfällen under sin långa produktiva karriär återvänt till det mer elektroniska soundet i singlar som ”Någonting”, ”Ingen som vinner”, ”Kall stjärna” och ”Adrenalin”. Annars har väl hans karriär mestadels gått i den lätt soulinfluerade popens tecken, även om han löpande har lyckats förnya sig lite hela tiden och t.o.m. varit inne på visans marker i och med albumet Ljudet Av Tiden Som Går från 2007. Utöver sin egna artistkarriär har Mauro Scocco också ägnat sig en hel del åt olika samarbeten under främst 2000-talet med bl a Plura, Peter LeMarc, Totta Näslund, Mats Ronander, Sarah Dawn Finer, Little Jinder, Julia Frej, Petter och Tomas Andersson Wij för att nu nämna några.

Det första som möter lyssnaren är – vanligtvis – omslaget, en bild från sidan på ett i profil kyssandes brudpar. Brudparet har omgärdats av en tonad brunbeige färg för att simulera ett gammalt fotografi. Men bilden skaver. Det är något som inte är som det ska. På mannen och kvinnan har det klistrats in var sitt öga som är riktade mot betraktaren istället för mot varandra som brukligt är vid en bröllopskyss. Bilden skapar en lätt olustig känsla och väcker tankar och frågor. Vad ligger fokus på i det stora ögonblicket? Är det på sin partner eller på något helt annat? Är äktenskapet dömt att misslyckas redan på förhand? Ett visuellt sett genialt åskådliggörande av den flerbottnade titellåten.

Öppningsspåret ”Vårt konstverk” är ett luftigt, småsävligt, lätt jazzsvängigt arrangerat och bitterljuvt tillbakablickande på ett sprucket förhållande och det enda som återstår av förhållandet när bohaget delats upp och flyttlassen gått åt skilda håll – minnen och barn.. Låten är full av musikaliskt finsnickeri och jag brukar normalt tycka att flöjt är en styggelse i popmusik – något som enbart borde vara tillåtet att begagna sig av i de tidiga åren på den kommunala musikskolan – men här passar det faktiskt riktigt bra..

I det likaledes luftiga och klangrika titelspåret ”Den stora glömskan” sjunger Mauro bluesigt om att som par sakta glida isär för att till slut helt ha växt ifrån varandra, men också om den längtan att få börja om igen som trots allt ändå finns där under besvikelsens tunga ok.. Om albumets texttema känns bekant är det inte så konstigt. Titeln på Mauros föregående album – 2011 års Musik För Nyskilda – skvallrar om att det är ett ämne som han har vridit och vänt på många ggr tidigare, eller som Mauro lakoniskt konstaterar i titellåten:

”Been there, done that, been there, done that, been there…”

Munspelet i början av ”Mexico” för osökt tankarna till Stevie Wonders munspelande i Dionne Warwicks underbara pärla ”That’s what friends are for” från mitten av 80-talet. Texten handlar precis som titellåten om längtan efter att börja om, här på en helt ny kula någon helt annanstans, men även om man nu försöker göra just det så är det alltid lika förtvivlat svårt att fly ifrån sig själv…

Det textmässiga temat fortsätter, men varieras sedan i den Bo Kaspers-souljazziga ”Vågor, sol och sand”, komplett med blåsfills och gitarrlicks, och över en underbart plastigt burkig virveltrumma visksjunger Mauro med raspig stämma på bästa Chris Rea-vis, och konstaterar att han ännu en gång är tillbaka på ruta 1. Det är hela är mycket snyggt och trivsamt.

I ”Höstens färger” – en av fyra låtar som släppts som singel inför albumreleasen – sjunger Mauro mot en höstfärgad musikalisk fond om att ta hand om sig själv och försöka göra det bästa av situationen. I ”Drottningen av Skanstull” hör man musikaliska ekon från Mauros solodebut och här firar text-författaren Mauro Scocco nya triumfer när han ur ett post party-perspektiv målar en tavla med ord föreställande ett alltför hedonistiskt leverne i förgången tid. Låten avslutas signifikativt med försvinnande blåljussignaler…

”Du står mitt i stormen
bland åren som gått
Ditt konto är tomt och
nå’t hårstrå är grått
Är det svårt att bli äldre
på gator av guld?
Där ingen ens du
kommer undan sin skuld
Jag var festens Picasso,
du var drottningen av Skanstull
Festens Picasso och
drottningen av Skanstull”

Markus Krunegård har producerat två av singlarna, ”Är du lycklig?” och ”Långt härifrån”. I den senare körar Markus och i produktionen hittas både trummaskinskomp och en galopperande synthbas à la Erasures ”A Little Respect”. Texten återger den något bittra revanschlusta en separation ofta medför, inte sällan riktad mot den förre partnern. Några av fraseringarna i refrängen känns lite forcerade, ett av ytterst få inslag på albumet som jag inte är helt bekväm med.

I den andra låten som Krunegård producerat, den storslagna ”Är du lycklig?” finns ett stänk av känslan från jättehiten ”Sarah” och det första, självbetitlade, albumet. Det här är plattans bästa spår, refrängen är av den patenterade Mauro-sorten som kan skapa ett stort hål av ångest i magen när den drabbar lyssnaren med full kraft. Som att se livets tåg lämna stationen och försvinna i fjärran medan du själv står kvar tomhänt på perrongen..

Ӏr du lycklig nu?
Är du lycklig till slut?
Är du där du ska va?
Du vet att vissa chanser
kommer aldrig tillbaks
Dom försvinner i vinden
Du släppte aldrig in mig
Är du lycklig nu?
Är du lycklig nu?”

Vackert avskalade ”Mare nostrum” för med sina stråkar och pianospelande tankar till tidigare Scocco-kompositioner av liknande musikalisk karaktär. Men även om denna text också kan sägas avhandla en separation, så skiljer sig (oavsiktlig ordvits) den här sorgliga historien från övriga texter på albumet, där den framstår som en tonsatt Titanic light-tragedi förpassad till vår politiska samtid.

Albumet avslutas med låten ”Bandet som aldrig bryts” som med sin nästan dansbandsmässiga men finstämda refräng berättar om band människor emellan som aldrig förtärs av tidens tand och om låtar som aldrig dör – kraften som finns i både musik och relationer. Och apropå det, Mauro har sagt i en av tidningsintervjuerna han gjort i samband med det nya albumets lansering, att musik egentligen är det enda han är bra på. Det får mig att tänka på ett par textrader i Kents låt ”Var är vi nu?” från gruppens näst sista album Tigerdrottningen, där Jocke Berg sjunger:

”Som alltid flyr jag till musiken
Den enda plats där jag är jag
En plats med enkla raka regler
Där de stora drömmarna är lag”

Detta tror jag är något som i hög utsträckning även gäller den gode Mauro.

Tillhör man fortfarande den lilla klick som fastnat i det tidiga 80-talet och tycker att det bästa Mauro Scocco någonsin gjort är låten ”Ett liv utan spänning”, B-sidan på singeln ”Ögon av is”, så har man inte mycket att hämta på Den Stora Glömskan mer än trummaskinskompet och synthbasen på singeln ”Långt därifrån”. Men om man som jag själv och de flesta andra som följt Mauro Scocco genom åren tycker att det mesta han komponerat är bättre än nämnda b-sida, ja då är albumet ett middagsbord fullt med välsmakande tapasrätter – utan Stesolid – där man löpande upptäcker nya favoriter om man tar sig tiden och inte stressar igenom måltiden.

Visst finns här några saker som kanske kunde gjorts annorlunda. Mauro refererar i ett par av låtarna till Instagram, och jag är inte övertygad om den poetiska förträffligheten i att uttrycka sig så explicit om en i tid sannolikt begränsad social plattform. Vidare är jag inte heller övertygad om att låtordningen på albumet är den optimala. Alla fyra singlarna ligger i en följd som låt nr 5-8 på albumet, vilket är ett rätt udda upplägg. Om de hade legat som låt 1-4 så hade det åtminstone varit mer förståeligt. Nu känns albumet som en hockeymatch, indelad i tre perioder…

Sen är alla låtar förvånansvärt korta – endast två är längre än 4 minuter – och det är inte utan att man undrar om låtarnas längd har anpassats till den nya streamingverklighet som artister som Mauro på äldre karriärdagar tvingats att ställa om till. Jag kan tycka att låtar som ”Är du lycklig?” och ”Bandet som aldrig bryts” hade mått bra av att vara lite mer epos-långa. Men kanske är denna reflektion bara ett uttryck för hur bra albumet är och att jag inte vill att det skall ta slut så fort (albumet klockar in strax över 36 minuter).

Det hela är – trots nyss nämnda invändningar – oerhört musikaliskt kompetent, Mauro Scocco är ett musikmakarproffs ända ut i fingerspetsarna. En av sin generations absolut bästa svenska låtskrivare ihop med hitmakare som Per Gessle och Jocke Berg. Lägstanivån på albumet är hög -inte ens en halv-dålig låt så långt örat når – men här finns inte heller några uppenbara hits som i fornstora dagar, när Mauro var ”talk of the town”.., De radiovänligaste spåren man kan hitta på plattan är nog ”Mexico” och den charmigt udda men somriga ”Vågor, sol och sand”.

Den Stora Glömskan är ett album att återvända till, vistas i och reflektera över. Det är en musikalisk bok – eller snarare en tonsatt novellsamling – med tio nästan lika starka noveller runt ett genom-gående tema där varje novell berättar sin historia. Mauro blickar bakåt och kontemplerar – emellanåt lite distanserat, nästan uppgivet konstaterande – över 2000-talsmänniskans relationsmässiga umbäranden och tillkortakommanden. Förhållanden som sakta har malts ner av vardagens grå och nötande tristess, och de efterföljande frågeställningar som människor i övre medelåldern obönhörligt ställs inför vid en separation: Finns det ens en framtid för mig? Orkar jag börja om ännu en gång? Det är vackert och melankoliskt, utan att vara sentimentalt och utan att sorgen och smärtan där under riktigt tränger igenom (enda gången det bränner till lite är i ”Är du lycklig nu?”). Nej, här finns inte den sentimentalitet som Mauro tidigare beskyllts för att ägna sig åt av och till under sin karriär. Istället vilar det ett slags avslaget vemod – något av en fatigue – över känslan i albumet. En annorlunda och mer mogen känsla serverad av en nyskild svensk popikon.