Capostrano – den skönsjungande pizzabagaren!

Han är det nya stjärnskottet på den europeiska italo disco-himlen. En storväxt man med mer attityd än Yngwie Malmsteen och Axl Rose tillsammans. Med sin debutsingel, ”Running For My Life”, har han skapat ett lyckopiller som passar för både klubbdansgolvet och strandpartyt. Vägen till framgång har dock varit lång och fylld med både vedermödor och mozzarella. Mannen ifråga heter Luca Capostrano och Zero Magazine fick en oförglömlig intervju med honom.    

Jag har bestämt träff med Luca Capostrano på en italiensk restaurang i centrala Helsingborg,

Efter att omsorgsfullt ha skannat av gästerna lägger jag märke till en som sticker ut. Vid ett litet bord längst inne i lokalen sitter en korpulent och orakad herre som läser Dantes Decamerone på italienska, samtidigt som han tuggar på en nygräddad Quattro Stagioni.

Jag drar på smilbanden, lyfter tillmötesgående blicken och närmar mig med försiktiga steg. Med fläckig undertröja och massiva guldkedjor utstrålar herr Capostrano både auktoritet och något tveksam smak. 

”Mi scusi, signore…”, säger jag med timid stämma. Den bastante mannen reser sig omedelbart upp, omfamnar mig och innan jag riktigt förstått vad som hänt, så sitter jag mittemot Luca Capostrano och är indragen i ett förtroligt samtal.

Capostrano berättar på färgstark engelska, kryddad med italienska svordomar, att han temporärt lämnat Milano för att söka lyckan i Sverige. De senaste veckorna har han bott på soffan hemma hos sin vän och tillika producent Håkan Hultberg. Luca Capostrano är i Helsingborg för att få sin livslånga dröm uppfylld. Han vill bli italo disco-stjärna.
–I live forrr my moosic and love it frrrom de bottom of my earrrt, säger han med eftertryck i rösten.

Capostrano, som precis inmundigat sin första pizza, beställer på stört in två nya kaloribomber. ”Det kommer att bli en lång eftermiddag, så vi behöver varsin specialare”, menar han och börjar i samma ögonblick, fullständigt oblygt, berätta sitt livs historia.

Luca Capostrano växte upp i Milano under det tidiga åttiotalet och började som tonåring arbeta på den pizzeria han senare skulle göra till sin egen. På andra sidan gatan låg en studio, där klassisk italo disco spelades in och spreds över Europa. Capostrano hörde ett svagt dunkande och fragment av de vackra melodierna, men kunde inte ta del av den spännande världen då han för sitt existensberättigande var tvungen att knåda degar och diska kastruller.

När Luca, ett par år senare, tagit över pizzerian gjorde han sig snabbt till ”hovleverantör” hos såväl den närliggande inspelningsstudion som många andra musikproducenter i Milano. Vad ingen visste, var hur gärna Capostrano själv hade velat vara den som stod bakom mikrofonen. Drömskt sjöng han oavbrutet medan han bakade sina pizzor och efter stängning låg han ofta sömnlös och skrev låtar i hopp om att en dag kunna toppa listorna.
– Jag har levererat pizzor till Scotch, Ken Laszlo, Miko Mission och Spagna, berättar han. Du kan tro att det kändes deprimerande att bara få lämna över ett par capricciosas, när jag egentligen velat vara den som spelade Yamaha DX7-slingan i ”How Old Are You” eller samplade hostljudet i ”Disco Band”. Porca miseria! Livet är orättvist.

Capostrano suckar djupt, hytter med näven mot himlen och beställer in en dubbel Campari med druvjuice innan han fortsätter sin berättelse. 
– Visst var min restaurang populär och folk kallade mig den ”bästa pizzabagaren i stada”, men det räckte inte. Det fanns så mycket jag ville göra. Åka på en kryssning till Kina och ta ett tåg till Spanien. Ta hissen upp till toppen av Empire State Building och köra bil över Golden Gate-bron. Älska med Sabrina Salerno i en kanot under stjärnornas ljus. Saker som drömmar är gjorda av, du vet. Men framförallt ville jag spela in min musik. Tillföra världen mig och min passion!

Capostrano är vid detta laget så uppeldad att han nästan ställer sig upp på stolen och jag antecknar febrilt. Lyckligtvis låter han dock sin välnärda lekamen behålla markkontakten och stoppar istället in ytterligare en fettdrypande pizzabit i munnen.
– Mmmm. Mamma Mia. Perfekt vitlökssmak! Nästan som på kvartershaket utanför San Siro. Vad pratade vi nu om? Jo, just det. Jag kände att jag var tvungen att lämna Milano och krögarlivet en period och begav mig därför till den vackra kuststaden Brindisi. Där, med utsikt över Adriatiska havet, skulle jag kanske kunna finna inspirationen och skriva en storsäljande discohit.

Föga kunde Luca Capostrano ana att havsvistelsen skulle förändra hans liv. Inte på så sätt att han faktiskt lyckades skriva en ”Tarzan Boy” eller ”Dolce Vita”. Däremot lärde han känna en ung svensk musiker som var ute och tågluffade. Närmare bestämt nordskånske Håkan Hultberg.
– Han är en hedersknyffel, denne Håkan, poängterar Capostrano. Vår vänskap började med att jag hörde honom nynna på Gazebos ”I Like Chopin” på ett kafé. ”Här har vi en man med god smak”, tänkte jag, så jag bjöd honom på en caffè macchiato och sedan tillbringade vi hela eftermiddagen med att diskutera gamla analogsyntar.

Håkan skulle dock vidare med båten till Korfu samma kväll, så efter att ha utbytt adresser skildes deras vägar åt. Under många år framöver höll de dock kontakten genom handskrivna brev.
– Vi brukade uppdatera varandra om våra liv, men förde även långa diskussioner om studioteknik och musikproduktion. Varenda gång jag kom hem och hittade ett brev från Sverige, så fylldes jag med glädje. Men tyvärr förlorade vi kontakten runt sekelskiftet… 

Capostrano suckar, skakar på huvudet och för ett ögonblick verkar det nästan som att den storväxte mannen ska brista ut i tårar. Efter en rejäl klunk Campari kommer dock livsglädjen tillbaka. Historien visar sig nämligen ha ett lyckligt slut. 
– Häromåret bestämde jag mig för att köpa en dator, un calcolatore elettronico. Min gamla miniräknare var fullständigt utsliten och en modern renässansman som jag bör följa med i teknikens utveckling. Så jag inhandlade en liten grunka med ett äpple på framsidan. Först använde jag bara maskinen till redovisningar och Tetris, men en bekant föreslog att jag borde gå med i nätverket Facebook. Först begrep jag ingenting. En massa tokiga människor som berättade för omvärlden att de hade varit ute och joggat eller druckit en kopp kaffe. Vad var detta? Civilisationens undergång? Men efter ett tag förstod jag att programmet var ett slags modern telefonkatalog. Praktiskt taget alla fanns i cyberrymden. Så även min gamle kamrat Håkan!

När Luca och Håkan fått upp kontakten igen, dröjde det inte länge förrän de började prata musik. Tack vare dagens moderna teknik kunde de båda herrarna utbyta idéer mycket effektivare än förr. När Capostrano berättade att han skrivit en låtskiss som han var väldigt nöjd med, så erbjöd sig Håkan att hjälpa till. 
– Vi har ett jättebra samarbete. Håkan och jag är helt överens om hur en italo disco-låt ska vara uppbyggd. Det krävs koklocka, handklapp, oktavbas och ett BPM-tal som känns i hjärtat. Annars är det inte på riktigt!

Låten ifråga, som nu finns utgiven på Spotify, heter ”Running For My Life” och beskriver en traumatisk händelse som inträffade i Capostranos liv. Hans flickvän friade till honom, men han kunde inte hantera situationen, utan tog sitt pick och pack och sprang. 
– Jag träffade min drömtjej redan under slutet av åttiotalet, men var alldeles för ung för att binda mig. När man är i tjugoårsåldern är man inte redo att skaffa villa, Fiat och vinthund. Så jag sprang bort från plikterna. Men hon var och förblir kvinnan i mitt liv. Händelsen plågar mig fortfarande, trettio år senare, så det kändes bra att kunna bearbeta den i ”Running For My Life”. 

Capostrano ser genuint sorgsen ut när han pratar om sin förlorade kärlek. Han lyser dock upp igen när jag frågar om mer musik är på gång. 
– Jag har stora visioner och hoppas av hela mitt hjärta att ”Running For My Life” blir startskottet för en lång och framgångsrik karriär. Håkan och jag har redan spelat in ett par låtar till. Det är inte otänkbart att det kommer en fullängdsplatta senare i år. 

Det visar sig att Capostrano redan uppnått en del framgångar ute i Europa.
– På vägen till Helsingborg stannade jag till i Holland och lämnade mitt visitkort hos Radio Stad Den Haag, som tackade genom att spela ”Running For My Life” på bästa sändningstid. Jag har även pratat med Radio Croda hemma i Italien, som är mycket intresserade av vad jag pysslar med. Det dröjer nog inte länge innan jag nämns i samma andetag som Pavarotti eller Ramazzotti…

Eftermiddagen har nu gått över i kväll. Luca Capostrano visar inga tecken på att vilja sluta prata om sig själv. Efter ytterligare tre Camparis och ett par Martinis har hans märkliga accent blivit än obegripligare. 

Capostrano påstår sluddrande att han spökskrev Benjamin Ingrossos succélåt ”Dance You Off” (”vi italienare måste hålla ihop…”). Han antyder även att han är Giorgio Armanis oäkte son (”du ser väl hur lika vi är…”). Jag suckar inombords, men bestämmer mig för att hålla god min. När han högljutt hävdar att han badat i Fontana di Trevi, naturligtvis tillsammans med Anita Ekberg, är dock måttet rågat.  

Jag reser mig för att gå. Men det visar sig att Luca Capostrano har ett ess kvar i rockärmen. När den skönsjungande pizzabagaren inser att dagens underhållning är över rusar han, likt en överviktig Usain Bolt, mot dörren. Ute på gatan sätter han sig på sin Vespa, ger mig en spjuveraktig blick och ropar ”tack för att du tar notan…” innan han gasar iväg mot nya äventyr.      

Telefonmeddelande från Håkan Hultberg dagen därpå: 

”Hej! Jag hörde att Luca och du hade en trevlig intervju. Du kom väl ihåg att inte bjuda honom på sprit? Han är ett musikaliskt geni, men saknar fullständigt ölsinne. Jag lämnade förresten precis av honom på Kastrup. Vi har haft ett par fina veckor tillsammans och jag hoppas att han snart kommer tillbaka till Helsingborg igen. Flickvännen, katterna och soffan kommer nog däremot inte att sakna honom lika mycket. Jaja… man kan inte bli älskad av alla. En sak är i alla fall säker: vi har inte hört det sista från Luca Capostrano!”

E-mejl från skivbolagschefen Niclas Blyh:

”God morgon! Hoppas att du hade ett bra samtal med Capostrano. Han är en riktig karaktär och jag måste erkänna att han gör mig lite orolig ibland. Men hans mytomani har faktiskt blivit bättre och om han inte drog några valser om Ekberg eller Armani, så är han väl snart redo att friskförklaras. Det blir säkert bra! Nej, nu ska jag på affärsmiddag med Michael Cretu. Vi hörs!”  

Följ Capostranos vidare äventyr via hans Facebooksida

För en veritabel italo disco-guldgruva rekommenderas Niclas Blyhs ambitiösa hemsida Beatbox