Olov Antonsson – Vagabondhjärta

Nere och ute i AC Län som kom 2016 var och är en väldigt poetisk skiva. Vagabondhjärta – dess uppföljare – är också den en mycket poetisk skiva. Här får man sig ännu en dos romantiska och bitterljuva betraktelser via den unge Olov Antonssons drömska men samtidigt klara blick.

Stråkarna är aldrig bombastiska eller överdrivna, de följer vackert och fjäderlått den övriga musiken och Antonssons behagliga sångröst som berättar sina små historier om nutid, dåtid, svunnen kärlek som aldrig rostar, och allting beskrivet med hjälp av naturbetraktelser i strofer som ”möt mig vid älven” och ”björkarna här omkring glömmer aldrig någonting”, bägge från titelspåret. Det är vemodigt, värdigt, romantiskt och känslosamt utan att passera gränsen till det gråtfärdiga, det depressiva eller det tramsiga och patetiska. Lyriken kommer inifrån, det måste den helt enkelt göra, för jag kan inte tänka mig att de här sångerna går att fejka. Som en extra liten krydda för oss popnördar dyker namn som The Monkees, Dusty Springfield och The Beach Boys albumtitel Pet Sounds upp, men de gör det inte för sakens skull, inte för att det är arty farty eller trendigt, utan för att ytterligare stänka på lite färg som ger berättelserna en dimension till. Jag tycker väldigt mycket om den här plattan, precis som jag gjorde med Olov Antonssons förra. Den känns både ny och gammal, som om den kunde ha kommit 1967 eller i framtiden, och den har förmågan att fullkomligt ta med mig in i de kortfilmer som musik och text skapar. Jag tänker inte räkna upp alla favoritlåtar här, men faller man inte för ”När syrenerna slår ut” kan man inte ha något hjärta, och Ulf Edlunds pedal steel i ”Sensommarbrev” är lika utsökt som Viktor Lindholms blås i ”Dörren till den sommaren”. När jag lyssnar på Antonsson kommer jag alltid att tänka på såväl Hepstars lugna, melodiska stunder för mjukheten och på John Holms Sordin för sången och innerligheten. Det är ett mycket gott betyg i min bok.