Obsession Of Time – Lost In Time

Obsession Of Time är ett gammalt synthpopband som återförenats på senare tid, men som bildades och tog sina första steg på 80-talet. Lost In Time är en nyinspelad ep, bestående av fem låtar samt två bonusspår. Det hela låter väldigt 80-tal fortfarande, lite snällt och småtrevligt så där, som det kunde vara på den tiden.

Obsession Of Time består av Fredrik Frostengren, Andreas Ohlsson och Jane Jarl. Trion var aktiv i slutet på 80-talet, splittrades, men återförenades på senare tid till Nostalgifesten i Malmö. Lost In Time innehåller deras första nyskrivna material på närmare 30 år och det är väl bara att konstatera: de fyra första spåren låter som traditionell, snäll och välkammad 80-talspop på syntar med kvinnlig sång. Varken mer eller mindre. Jag har lyssnat igenom cdr-plattan som skickats mig ett flertal gånger och kan inte påstå att någon av dessa fyra spår fäster eller utmärker sig särskilt väl. Det är inget fel på låtarna i sig, men de berör inte och de låter som sådant man hört hundratals gånger förut. Är då Obsession Of Time ett värdelöst band? Nej, absolut inte. De har bara placerat de minst intressanta låtarna först. Det är de tre sista på skivan som är udda, som är intressanta, vackra och som verkligen stannar i medvetandet, åtminstone hos mig. Den tunga, lätt maniska och väldigt snyggt melodiösa ”The Undefeated” borde vara en hit. Den sätter sig direkt och är lika bra varenda gång man hör den. Innan dess kommer en udda sak som låter som en gammal folklåt eller något, ”…and atlas shrugged” heter den i alla fall och den är fanimej genialt utformad, helt annorlunda än det mesta man har hört tidigare. Tänk om Obsession Of Time kunde fylla en hel platta med så här originella och speciella spår framöver? Det hade varit en dröm. Sista låten på skivan, vilken jag också gillar, är en instrumental sak (förutom en del vokala samplingar) betitlad ”Spacecraft Two”. Obsession Of Time kan när de vill, så är det tveklöst. Mer av detta framöver, tack!