Mando Diao – Bang

Bang är Mando Diaos andra fullängdare utan Gustaf Norén och det är en rockplatta, en gitarrplatta, och som sådan helt okay. Ibland lurar bandet in lite blues i anrättningen, ibland lite soul och discostomp, men som Stones en gång sjöng: I´ts only rock n roll… och 31 minuter av det, rätt exakt.

Fans av riktigt tidiga Mando Diao lär inte bli besvikna på Bang. Det finns ingen orsak till det. Bandet gör fint ifrån sig, låtarna är enkla att ta till sig och Björn Dixgårds sång lär inte skrämma iväg någon. Han sjunger bra och lagom varierat, låtarna är bra och lagom varierade, så det är väl bara att tugga i sig och hålla käft, förmodar jag? Saken är bara den att jag tycker att det här är tämligen ospännande. Så har jag heller aldrig varit något fan av bandet. Det jag har hört genom åren har låtit okay, men det är inget jag har lagt på minnet eller kärat ner mig i, och Bang lyckas inte förändra den inställningen heller. Men jag kan fatta att där ute finns en stor mainstreampublik som tar den här musiken till sig och det är helt okay, det också. Den publiken kunde ha lyssnat på så satans mycket sämre grejer än just Mando Diao. Bandet har trots allt förmåga att skriva refrängstarka saker som ”He Can´t Control You”, ”Don´t Tell Me” och ”Bang Your Head”, de får till en snygg melodi i och med ”My Woman” och plattan håller att både lyssnas på och dansas till, om man är lagd åt det hållet. Det skitigt distade som dyker upp här och var tilltalar, men Mando Diao freakar aldrig ur och gör det oväntade, trots att låtarna ska handla om frihet, det oförutsägbara i livet och att inte dras med i normen. I mina ögon och öron är det här motsatsen, en väldigt traditionell rockplatta. En bra sådan, men ingen världsomvälvande eller överraskande sådan.