Daybehavior – tillbaka och starkare än någonsin

Med sin snygga och cinematiska elektropop tog Daybehavior världen med storm på nittiotalet. Sedan dess har Stockholmsbandets karriär varit en skakig resa med höga toppar och djupa dalar. Vid ett par tillfällen har de till och med varit nära att kasta in handduken. Nu ser dock situationen ljusare ut än på länge. Ett nytt album är färdigställt och trion tittar framåt med stor tillförsikt. Zero pratade med Carl Hammar, Tommy Arell och Paulinda Crescentini om Based on a True Story och karriären i stort. 

Under nittiotalet sköljde en indiepopvåg över Sverige och band som Brainpool, Popsicle och The Wannadies var på allas läppar.  

Å ena sidan var det en spännande tid med mycket bra musik, men å andra sidan gick det snabbt inflation i Oasis-inspirerade refränger, stuprörsjeans och randiga tröjor. Det kändes därför uppfriskande när den eleganta trion Daybehavior dök upp som en ny stjärna på den svenska musikhimlen.

Carl Hammar, Tommy Arell och Paulinda Crescentini kom från Stockholm, men omgav sig med en internationell aura som ledde tankarna till Rio, Bryssel, Zürich och Haag. De hade en koppling till tidigare nämnda indievåg, men de huvudsakliga influenserna hämtades från åttiotalets dekadenta new romantic-scen. Deras medryckande debutsingel, ”Hello!”, borde blivit en lika stor hit som The Cardigans ”Lovefool” och det därpå följande albumet, :Adored, lät ungefär som ett kärleksbarn mellan Saint Etienne och The Human League.

Helt rättvist inkasserade trion fina recensioner i både New Musical Express, Melody Maker och Select Magazine. Allt talade för att det stora genombrottet väntade runt hörnet.     

Ödet ville dock annorlunda. Skivbolagsproblem, interna dispyter och en portion otur satte käppar i hjulet. Istället för att glida ner för Champs-Élysées med en välförtjänt flaska Dom Perignon i handen befann sig Daybehavior plötsligt i en mörk återvändsgränd.

Men nu ser saker ljusare ut igen. Genom hårt arbete har de besegrat sina demoner och är tillbaka, till synes starkare än någonsin, med en fjärde fullängdare. 

Zero ville naturligtvis veta mer och hörde av sig till Carl, Paulinda och Tommy för en lång, intressant och öppenhjärtig pratstund.    

God kväll, Daybehavior, och tack för ni tar er tid att svara på några frågor! Låt oss börja med att prata om ert nya album. Många hade nog nästan gett upp hoppet, men nu är det äntligen här. Varför tog egentligen allt så lång tid? 

Tommy: Efter vår förra skiva, Follow That Car!, blev Paulinda mamma och fick av naturliga skäl ta en paus. Ungefär samtidigt flyttade jag hem till Stockholm efter 12 år i Thailand och det tog lite tid att återacklimatisera sig. Ovanpå det var Calle tvungen att flytta studion under en period. Så många olika saker staplades ovanpå varandra och ledde till en rejäl försening. 

Carl: Som jag ser det, så har de största problemen varit tid och samordning. Familjeliv och andra jobb kom emellan hela tiden. Men vi försökte behålla tålamodet och arbeta framåt i små steg. 

Hur känns det nu när albumet slutligen är färdigställt? Har ni varit ute och firat skivan tillsammans? 

Paulinda: Det känns superkul! Jag är förmodligen den i bandet som varit mest stressad över att albumet blivit så försenat, eftersom jag sköter vår Facebooksida och har tät kontakt med fansen. Så jag har haft jättedåligt samvete över att vi hade januari 2016 som första releasedatum. Men nu kan jag andas ut och ser fram emot att få fira snart!

Tommy: Alldeles säkert kommer det att bli någon form av firande! Vi vet hur man festar. När vi skulle skriva vårt första skivkontrakt 1995 och skulle med kvällsflyget, så fastnade vi i baren på flygplatsen och fick åka dagen efter istället, haha!

Det nya albumet heter Based on a True Story. Hur ska man tolka titeln?

Tommy: Vi är moviefreaks alla tre. När vi bestämde titeln till förra albumet, så fick Follow That Car!, som är en klassisk film noir-replik, flest röster. Based on a True Story var ett av förslagen som var med i toppen, så vi beslutade redan då att nästa platta skulle heta så. Det är enda gången vi bestämt en albumtitel i förväg!  

Ju längre tid man lägger på något, desto mer tenderar man att överarbeta projektet. Finns det någon risk att ni har grubblat för mycket på Based on a True Story och att spontaniteten gått förlorad? 

Paulinda: Det stämmer att man kan peta för mycket i låtarna. En demo kan vara svinbra och när man putsar upp den går något förlorat. Jag tycker dock att vi lyckades behålla den rätta känslan på Based on a True Story .

Carl: Vi känner ganska tydligt när vi är klara med en låt. Låter man den vila en tid och fortfarande känner sig nöjd, så finns ingen anledning att skruva vidare.

Tommy: Materialet på Based on a True Story är dessutom justerat, så att de äldsta inspelningarna matchar de senaste. Allt för att ge skivan ett bra flyt och en homogen känsla. 

Kändes ”There’s Nothing Else” som den självklara comebacksingeln och aptitretaren inför fullängdaren?

Tommy: Ja, vi var överens om att den passade bäst. Den speglar vårt sound snyggt med sin fina melodi och känsliga text.

Carl: Det är en låt som sammanfattar vad Daybehavior står för. Man får även en bra försmak av vad albumet har att erbjuda. 

Har ni några andra personliga favoriter på Based on a True Story? 

Tommy: ”Burning Slowly”. Den har ett bra driv, skön åttiotalskänsla och jag gillar verkligen syntljuden.

Carl: Jag är lite svag för glättiga poplåtar, så “Driving in my Car” ligger bra till hos mig.

Paulinda: För min del ”Solitude”. Jag blir rörd varje gång jag hör de mäktiga stråkarna!

Finns det något speciellt som inspirerat eller färgat albumet?

Tommy: Man hämtar intryck från olika håll hela tiden, men om vi pratar om andra artister, så kan jag nämna Hans Zimmer och hans filmsoundtrack. 

Paulinda: Jag skriver alltid texterna med utgångspunkt från var jag befinner mig i livet. 2010-talet har varit en väldigt turbulent period för mig. Å ena sidan en separation och missbruksproblematik hos en nära anhörig, som sjävklart påverkade mig jättemycket. Å andra sidan lyckan i att bli mamma, som är en livsomvälvande upplevelse på många plan. Så det har funnits mycket att “ösa ur”…

Ni har gett ut ett par singlar de senaste åren och hade kunnat fortsätta med det formatet. Varför blev det en fullängdare nu?

Tommy: Vi har alltid tyckt att ”riktiga album” är det intressantaste sättet att släppa musik. Vi är ju gamla LP-lyssnare allihop. 

Carl: Ja, det är något speciellt med en fullängdare, där låtarna kompletterar varandra och bildar en helhet.

Kommer Based on a True Story att ges ut i både digitalt och fysiskt format? Eller räcker det med nedladdning och Spotify nuförtiden? 

Carl: Både Tommy och jag är “collectors”. Han har nog Sveriges största samling av Ultravox- och John Foxx-vinyler. Själv har jag varenda Kraftwerk-skiva i originalutgåva. Så självklart vill vi gärna se att alla Daybehaviors album släpps i fysisk form.

Paulinda: Först hade vi bara tänkt ge ut Based on a True Story digitalt, men det ledde till en stor diskussion på Facebook, där många fans var besvikna och upprörda. Så vi tänkte igenom det en gång till. Nu är vår ambition att det ska komma en cd-version lite senare i höst.

Är ni nervösa över hur Based on a True Story kommer att tas emot?

Tommy: Ja, lite. Vi har varit borta ett tag och många gamla fans har starka åsikter om hur Daybehavior ”ska låta”. Det är inte lätt att tillfredsställa allas smak. Men vi har gjort vad vi tycker känns rätt. Vi har behållit bandets själ, samtidigt som vi uppdaterat soundet lite.  

Paulinda: Jag känner mig faktiskt inte speciellt nervös. De nya låtarna är de starkaste vi någonsin gjort!

De senaste åren har varit ganska tunga för er. Fanns det något tillfälle när ni övervägde att ge upp och lägga ner bandet?

Carl: Så mycket plats har ni inte för den här artikeln…

Tommy: Ja, det hängde i luften vid många tillfällen. Det har varit mycket frustration kring hur idéer skulle genomföras och irriterade diskussioner om hur mycket tid Daybehavior skulle få. Kommunikationen var inte heller alltid den bästa. Ofta råkade det bli missförstånd när vi skickade varandra snabba mejl eller sms. 

Paulinda: Det har varit många konflikter, vilket självklart bidragit till förseningarna. Att ha bandkollegor är ungefär som att ha syskon. Man både älskar och irriterar sig på dem…

Hur mycket har era trogna fans betytt för att ni orkat kämpa framåt?

Tommy: Jättemycket! När man tvivlat på bandets framtid och kanske blivit lite osams också, så känner man sig väldigt låg. Då är det en fantastisk känsla att läsa kommentarer från fans i olika delar av världen, som berättar hur viktig vår musik är och säger att vi aldrig får sluta. Hjärtat smälter och plötsligt känns våra interna problem både små och överkomliga.

Paulinda: Jag håller med! Utan lyssnarnas stöd hade risken varit mycket större att vi faktiskt gett upp när det kändes som tuffast.

Carl: Deras kärlek och uppskattning är obetalbar för oss!

Ni fick en flygande start på nittiotalet. Om ni hade kunnat resa tillbaka till den tiden, hade ni då gjort något annorlunda med bandet?

Tommy: Ja, massor. Men man får inte glömma att det var en ganska komplicerad situation. När Daybehavior började slå igenom var Calle och jag nästan i trettioårsåldern. Vi vågade inte riktigt avsluta våra civila jobb och satsa allt på en popkarriär. Spelningarna genererade inga större intäkter, utan brukade snarare leda till inkomstbortfall.

Carl: Vid ett par tillfällen tackade vi ”nej” till saker som vi inte riktigt tyckte passade oss. Där missade vi nog några båtar som hade lett till större kommersiella framgångar. Men å andra sidan skulle vi nog knappast finnas som band än idag, tjugofem år senare, om andra fått styra vår karriär.

Paulinda: Jag fattade knappt vad vi höll på med på nittiotalet. Jag var ju bara sjutton år när vi startade Daybehavior och några månader senare hade vi fått skivkontrakt. Med den vuxna erfarenheten jag har idag, hade jag gjort mycket annorlunda. Jag tog alldeles för lätt på saker och slängde nästan bort bandet med en axelryckning när Tommy flyttade till Thailand. Jag hade ännu inte förstått hur viktig vår musik var, både för oss själva och för alla lyssnare… 

Tycker ni att ert hantverk blivit bättre och bättre under åren som gått? 

Carl: Det är klart att man utvecklas och att erfarenhet för en framåt, men för min del handlar det fortfarande mest om inspiration som kommer inifrån.

Tommy: Precis som de flesta band, så skrev vi spretigt i början. Det var charmigt och ärligt, men kanske lite väl ”löst”. Nu är vi klart mer homogena.

Paulinda: Mitt textförfattande har blivit bättre med åren. Jag jobbar hårdare, lägger mer tid än tidigare på formuleringarna och får fin konstruktiv feedback från killarna. De har alltid haft höga förväntningar på mig, vilket är bra, eftersom det pushar mig att inte göra något halvdant. Min röst har dessutom mognat, tycker jag. När man jämför med tidiga låtar, hör man det tydligt!

Hur betraktar ni musiken och Daybehavior idag? Ett heltidsjobb, ett deltidsjobb eller främst en stimulerande hobby?

Tommy: En kreativ och stimulerande hobby.

Carl: Periodvis är det helt klart ett heltidsjobb för mig, men mellan varven kopplar jag bort bandet och ägnar mig åt andra projekt.  

Paulinda: Jag har ett vanligt civilt jobb, men Daybehavior är en väldigt viktig del av mitt liv. Bandet ger mig mening, glädje och styrka. Förutom när vi bråkar, för då stjäl det jäkligt mycket energi istället. Men när allt funkar, så känns det magiskt!

Ni har gjort många fina låtar med italiensk text. Hur har egentligen responsen i Rom och Milano varit? 

Paulinda: Vi har blivit omskrivna i några italienska musikbloggar, men våra fans kommer huvudsakligen från andra delar av Europa och världen.

Er musik har en elegant och drömmande känsla. Tycker ni att den speglar era personligheter? 

Paulinda: Intressant fråga! Tommy är den störste drömmaren och romantikern i bandet. Han har faktiskt också skrivit några av våra mest svävande harmonier, så kanske hänger det ihop?

Tommy: Vi växte upp med elegansen hos Ultravox, Kraftwerk och Lustans Lakejer. Man kan säkert se en koppling där. Vår ljudbild har även färgats av Cocteau Twins och Massive Attack. Kanske handlar det lika mycket om våra influenser som om vilka vi är? 

Vad kommer ni att göra nu när albumet är släppt?

Paulinda: Vi kommer att promota skivan och jobba vidare med fler singlar och nya musikvideor. Just nu är jag väldigt inspirerad. Berättelser från fans om att vår musik är en ”mental snuttefilt” och ”stöttande vän” känns sjukt stort. Då vill man bara in i studion igen och fortsätta skapa!

Carl: Köpa Lamborghini!

Avslutningsvis bad vi Carl, Tommy och Paulinda att ”recensera” Daybehaviors fyra studioalbum. Hur känner de inför skivan idag, vad kunde gjorts annorlunda och vilka är deras personliga favoritlåtar.   

:Adored

Carl: En kul, improviserad och spännande debut!

Paulinda: Ett väldigt triphopigt album. Jag förstår knappt hur syntfansen upptäckte oss. Men förmodligen var det genom covern på Depeche Modes ”See You”. Favoritlåtar är nog ”Carouse” och ”Hello!”, men jag hade inte riktigt hittat min röst än, så jag skulle vilja sjunga in dem på nytt, haha. 

Tommy: En väldigt varierad och underhållande skiva. En erfaren producent hade kanske kunnat vässa vissa spår, men då hade samtidigt en del av charmen slipats bort. Jag älskar vårt skivbolag, NONS, för friheten de gav oss! ”Hello!” är en stark poplåt som hade potential att bli en riktig hit, men mitt personliga favoritspår är ”The Remarkable Rocket”. 

Have You Ever Touched a Dream?

Carl: Det här var en tung period. Vi hade lite press på oss, eftersom responsen på :Adored varit fin. Så vi började jobba med Massive Attacks tekniker Kevin Petri. Men vi blev inte nöjda med resultatet, utan bestämde oss för att göra om allt i vår egen studio. Vi förlorade en massa tid och oturligt nog gick vårt svenska skivbolag i konkurs och vårt engelska bolag slutade jobba med utländska band. Dessutom bestämde sig Tommy för att flytta till Thailand och Paulinda började plugga. Men låtarna låg och malde i bakhuvudet. Projektet kändes liksom inte avslutat. Så flera år senare omarbetades plattan, fick nytt liv och gavs ut av amerikanska A Different Drum.

Tommy: En bra skiva, men allt som hände under inspelningarna gjorde den en aning för spretig. Bästa låtarna? ”Bleed” och ”I’ve Never Died Before”.

Paulinda: En väldigt splittrad platta med stor potential. Hade Tommy varit med i slutproduktionen, hade det nog låtit mer homogent. Jag var länge ledsen och lite bitter över att han valde att lämna bandet med en halvfärdig skiva, som Calle och jag fick färdigställa. Det visar samtidigt hur viktig var och en av oss är för att vi ska uppnå ”det där magiska”. Om en person plockas bort blir det inte riktigt Daybehavior längre. Mina personliga favoriter på albumet är ”Bleed” och ”The Sweetness of My Pain”.

Follow That Car!

Carl: Efter flera års paus från Daybehavior började vi jobba på nytt material igen. Musiken kändes kul och alla hade mängder med ambitioner och idéer. I slutändan blev det också en riktigt bra platta!

Paulinda: En underbar period i livet när kreativiteten stod på topp. Vi var glada över att ha återförenats och hade mycket tid över till skapande. Det var ren glädje och kärlek! Favoritlåtar är ”Where the Trees Never Sleep”, ”Silent Dawn”, ”City Lights”, ”It´s a Game”… eller kort sagt älskar jag hela plattan, haha.  

Tommy: Ett fantastiskt album! Helt plötsligt funkade allt för oss. Det kryllar av favvisar på skivan, men ”Come to Bed With Me”, ”A Train to Moscow” och ”Silent Dawn” ligger mig nog varmast om hjärtat.

Based on a True Story

Carl: Av olika anledningar har den här plattan blivit kraftigt försenad, men vi är lite petiga och släpper inte ifrån oss något vi inte känner oss klara med. Men nu är det är dags och allt känns väldigt lovande!

Paulinda: Vi har slitit väldigt hårt för att komma i mål, så det känns härligt att kunna släppa den här skivan. Jag känner otroligt starkt för låtarna!

Tommy: Det är svårt att bedöma något som man inte har distans till, men albumet känns rakt igenom starkt. Låtskrivandet är inspirerat och Paulindas texter har definitivt utvecklats. Topp!

Based on a True Story släpps den 4 november. Följ Daybehavior på deras Facebooksida.