Stilla Havet – Brinnande Horisont

Under tidigt 80-tal lät synthpopbanden väldigt unga och snälla, de var välfriserade och modernt klädda. Det var naturligt, artisterna var ofta väldigt unga. Stilla Havets lp Brinnande Horisont tar oss med tillbaka till den tiden, trots att bandmedlemmarna inte ens kan ha varit födda när Depeche Mode, Lustans Lakejer och Erasure debuterade.

Stilla Havets sångare Elias Eriksson tittar ut genom persiennerna på skivkonvolutet, och jag tänker direkt: hur jävla 80-tal är inte det då? Persienner var av någon anledning med överallt på den tiden, i såväl videos som skivomslag, filmer och reklam. Ett depressivt mörker låg över Europa vilket avspeglade sig i postpunk, svarta kläder och en hotfull förkrigskänsla. Som om inte det var nog dök AIDS och HIV upp och demolerade det tidigare så fria och orädda kärlekslivet. Mycket av detta, av känslan, hotet, rädslan och misstron har åter blomstrat upp i samhället med unga människor som skär sig i armarna, lider av panikångest, har svårt att få jobb och inte alltid mår så toppenbra som de förtjänar. Brinnande Horisont med sina svenska texter och 80-talspopiga syntar är nu och då samtidigt. Även soundmässigt. Det vore nämligen felaktigt att hävda att Stilla Havet endast är retro. Musiken låter snarare som ett uppgraderat 80-tal. Erikssons ljusa sångröst känns både ung och oförstörd, men även den popiga energin i framförandet ger vibben av att man lyssnar till ett väldigt ungt band i en väldigt gammal värld. Låtarna skulle – i grund och botten – kunnat ha skrivits likväl då som nu, om vi bortser från texterna som alltigenom känns moderna. Jag bryr mig inte om att räkna upp några favoritlåtar här. Kvaliteten på materialet är nämligen så homogent att det bara är att smaska i sig alltihop. Gillar du ett spår lär du gilla de flesta. Detta är en mycket jämn lp.