The Bland – Beautiful Distance

Fem snubbar i likadana kläder gör melodisk indiepop baserad på dansanta, ibland karibiska rytmer, medan blås och körer dyker upp här och var. Det låter nostalgiskt, tonårsromantiskt och lite gammalmodigt om Beautiful Distance. Samtidigt är The Bland ett relativt nytt band.

Några svenska tonårsgrabbar träffas i Nya Zeeland och blir polare, ska plugga i Uppsala men startar ett popband istället, åker ut i Europa, ger ut en ep, får fina recensioner, och så snurrar det på… Allting enligt legenden. Beautiful Distance är en trevlig platta. Musiken verkar ha sina rötter i det frisinnade psykedeliska slutet av 60-talet, Karibien, 2000-talets påhittiga indiepop, orkesterpopen under tidigt 70-tal, The Band och inte minst The Beach Boys hypermelodiska, kaliforniska flower power-era. I vilket fall som helst kan man hitta allsköns influenser och infall på den här plattan och jag misstänker att bandet kan dra en publik med såväl 16- som 60-åringar, om bara de sistnämnda hänger med och upptäcker The Bland i tid. Höjdpunkterna på plattan är i mitt tycke inledande ”17” som tycks vara en nostalgisk tillbakablick på en kärlekssaga som utspelar sig i den åldern, det sorgset vackra titelspåret med sin sorgset vackra refräng, lättsamt popiga ”Never again” som får mig att tänka på Paul Simon av någon anledning, och inte minst ”Like the rest” med förtjusande körsång och allt. Även fina ”Fuckup”, flummigt sexiga ”Sunday afternoon” och oemotståndliga, lite tuffare ”Scars” med roliga syntar går hem här i storstadsstugan. The Bland är tveklöst ett talangfullt popband och kan de fortsätta att leverera melodier och fantasifulla arrangemang som på den här plattan när nästa släpps, så kommer den här recensenten bli mycket glad nästa gång också.