Mark Rogers – Laying It Down

Mark Rogers sitter och stämmer gitarren på omslaget till Laying It Down. Det är ingen bild som gör en direkt spänd på skivans innehåll. Men tro mig, det räcker med att höra inledande låten ”Right here” för att spetsa öronen och ta del av resterande spår.

”Right here” har en sådan där snygg, enkel, men känslig melodi som drar in mig i låten direkt. Den är helt enkelt väldigt vacker. Jag lyssnar vidare på Mark Rogers och upptäcker att den här killens röst, skivans mjukt akustiska sound och hans melodier verkligen tilltalar mig, så den får fortsätter att lysa upp min varma sommarkväll. Sedan läser jag om Mark Rogers. Det visar sig att han fått fina lovord i både No Depression, Maximum Volume och The Indie Source för EP:n han gav ut förra året. Jag förstår att de skrivit gott om honom. Allt annat vore tjänstefel. Innehållet på Laying It Down utgör inget undantag. Jag läser vidare att Rogers växte upp i Washington DC, att han under tidigt 80-tal flyttade till Los Angeles där han försökte livnära sig på att lira countryrock men upptäckte att det var Paisley Underground-scenen som gällde just då. Han gav upp karriärförsöket och återvände hungrig och pank till Washington DC där han ägnade de kommande åren åt att lira som hobby samtidigt som han skaffade familj. 2012 skrev han sin första sång på åratal och därefter blev det fler låtar som 2018 blev till nyss nämnda EP. Därefter kom Laying It Down till och här sitter man nu och diggar Rogers softa musikalitet på plattan. Det här är independent folkpop med inslag av tillbakalutad midnattsjazz och blues, rock n roll (”No bigger fool”) och givetvis vissa countryinfluenser, om än aldrig rent honky tonk-stuk. Allting framfört inom ramarna för soft amerikansk popmusik, välspelad och ren som ett lätt sommarregn en morgon i skogen.