Page – “Magin har kommit tillbaka”

Kära Zeroläsare!

Det här är ingen vanlig artikel. Men Page är inte heller ett vanligt band! Page var inte bara en av de första artisterna som Zero intervjuade i mitten av nittiotalet. Låtar som ”Dansande man” och ”Som skjuten ur en kanon” var faktiskt en av huvudanledningarna till att Petter Jahnstedt och Jon Josefsson överhuvudtaget startade tidningen 1994. En cirkel slöts därför femton år senare när Page prydde framsidan av det sista tryckta Zeronumret. 

Nu har ytterligare tio år passerat. Kalendern visar 2019. Vi kan konstatera att ”everything has changed… and nothing has changed”, som David Bowie så träffande beskrev tidens gång. Page gjorde briljant elektronisk pop för tjugofem år sedan, de gjorde utmärkt elektronisk pop för tio år sedan och de gör förträfflig elektronisk pop än idag.  

Nåväl, låt oss starta denna syntetiska resa. Artikeln du precis börjat läsa kan betraktas som ett smörgåsbord. En buffé där Sveriges mest klassiska elektropopband står för smakerna. Guten Appetit, bon appétit & hoppas det smakar! 

VINDALOO & THE PLEASURE PRINCIPLE 

Eddie Bengtsson, Covenants Joakim Montelius och Zeros Johan Arenbo träffades på en indisk restaurang i centrala Helsingborg för att diskutera Pages nya skiva och kultur i allmänhet. Samtalet förlöpte ungefär enligt följande:

Johan: Okej, mina herrar. Låt oss dra igång denna sydsvenska och elektropopiga version av Snillen spekulerar. Vi sitter här med en ny och utmärkt Pageskiva framför oss. Jag tror att jag talar för både Joakim, Zeros läsare och mig själv när jag säger att vi alla är nyfikna på hur albumet vuxit fram. Kan du berätta lite om filosofierna bakom Fakta för alla, Eddie? 
Eddie: Gärna! Jag har testat en ny arbetsmetod den här gången, som haft en mycket positiv inverkan på slutresultatet. Vi kan kalla den för ”murar”. I stora drag har det inneburit att jag stängt ute alla influenser förutom de jag verkligen tycker om. Nuförtiden blir man överöst med musik hela tiden. På tv och radio, i affärer och på sociala medier. Det är lätt att känna sig dränkt. Så jag har försökt minimera den ”ofrivilliga lyssningen”. De få gånger jag lyssnat på musik det senaste året har jag istället gjort det helhjärtat.
Johan: Det låter härligt. Men hur har det fungerat i praktiken? Har du satt dig med hörlurar i en skön fåtölj? 
Eddie: Ja, ungefär så. Jag har ansträngt mig för att göra lyssningen till något exklusivt igen. Om man har musik på i bakgrunden hela tiden, så blir den mest ett brus. Så nu lyssnar jag bara vid speciella tillfällen. Det ska vara lugn och ro. Jag ska ägna skivan hela min uppmärksamhet! Om man har lagat en god middag, så går man ju inte runt och äter den medan man sysslar med annat. Nej, man sätter sig vid ett fint dukat bord och ger maten den uppskattning den förtjänar. Jag vill att samma ”regler” ska gälla för musik. Så numera lyssnar jag bara ett par gånger i veckan. Då längtar jag verkligen efter att få höra en av mina favoritskivor. Jag lyssnar intensivt på alla detaljer och försvinner in i min egen värld. Det blir som att gå på upptäcksfärd i ett musikaliskt landskap…  
Joakim: Där känner jag igen mig! Jag gör likadant. Jag har inget emot musik som en ljudkuliss i bakgrunden, men då ska det vara något harmlöst och intetsägande. Om jag tycker om artisten eller skivan vill jag däremot lyssna noggrant, verkligen sätta mig in i hur musiken är gjord och försöka förstå ambitionerna bakom.    
Eddie: Precis. På det sättet har jag upptäckt nya ljud och detaljer i mina favoritskivor, som inspirerat mitt eget låtskrivande. Någon använder kanske ett virvelkaggeljud. Då tänker jag ”wow, så fräckt, jag ska också göra något utifrån ett virvelkaggeljud”. Sedan hör jag kanske någon annan effekt, som man kan kombinera med virvelkaggen. På det sättet har jag byggt låtar genom att gå från detalj till detalj. Det har varit som att lägga ett pussel…   
Joakim: Det arbetssättet gillar jag! Så jobbar vi i Covenant också. Jag tror att det är rätt sätt att närma sig musiken. 
Eddie: Ja, tidigare har jag alltid jobbat under tidspress. Jag har satt upp onödiga deadlines till mig själv. Typ ”den här låten måste bli klar i kväll”. Men den här gången har jag unnat mig lyxen att låta saker få ta sin tid. Varje ljud har fått den kärlek det förtjänar. Varje låt har vuxit fram i sin egen takt. Jag har haft mina ”murar”, lyssnat på mina favoritskivor och levt i ett eget musikaliskt universum. Där har jag kunnat skapa utan att bekymra mig om omvärlden.  
Johan: Vilka är då favoritskivorna som har varit dina ledstjärnor, Eddie?
Joakim: Jag får gissa! Mina stalltips är Systems of Romance med Ultravox, Metamatic med John Foxx och någon skiva med Gary Numan. Kanske Telekon eller The Pleasure Principle?
Eddie: Wow! Bra där, Joakim! De fyra har varit väldigt viktiga för mig. De var banbrytande när de kom och de låter fräscha än idag. Jag har även lyssnat mycket på ett par andra Ultravox-plattor: debutskivan, uppföljaren Ha!-Ha!-Ha! och de två första med Midge Ure: Vienna och Rage In Eden. 

Joakim: Men influenserna tar inte över. Fakta för alla är definitivt ett Eddie Bengtsson-verk! 
Eddie: Tack! Nej, jag har inte försökt kopiera någons sound. De har bara varit inspirationskällor. Riktmärken liksom. Men jag vill samtidigt poängtera att jag står för mina influenser. Tusentals band försöker låta som Depeche Mode gjorde på åttiotalet. Eller som Nine Inch Nails gjorde på nittiotalet. Fast de brukar förneka det och säga ”vi har ett eget och helt unikt sound”. Jag kör däremot med raka rör. Om någon skulle påpeka ”oj, vad det låter mycket Gary Numan”, så skulle jag ta det som en komplimang och svara ”ja precis, high-five på det”. 
Joakim: Angående Numan och Ultravox. Jag gjorde lite research när jag satt hemma och lyssnade på Fakta för alla. Visste ni att Billy Currie spelade fiol på The Pleasure Principle? 
Eddie: Ja, jag kände till det. Jag tror nästan att han är med i någon gammal Numan-video från den tiden…
Joakim: Okej, jag tyckte att det var fascinerande. Men samtidigt logiskt med facit i hand. Numan var ju väldigt förtjust i gamla Ultravox.
Eddie: Ja, precis. Det fanns en del korsbefruktningar där. Den röda tråden är Billy Currie. Vilket passar perfekt i sammanhanget, eftersom Currie även inspirerat Fakta för alla. Jag köpte faktiskt en speciell stråkmaskinmjukvara för att kunna skapa stämningar som påminner om hans. Det räcker nästan att ta ett ackord, så har man grunden till en låt, haha. 
Joakim: Många av plattorna du nämnde gjordes runt 1979-80. Det måste varit viktiga år för dig, Eddie?  
Eddie: Ja, jag var tonåring och väldigt nyfiken på livet. Men framför allt var det väldigt viktiga år för den elektroniska popen. Inte bara Gary Numan, John Foxx och Ultravox släppte odödliga album, utan även Human League. Deras två första skivor, Reproduction och Travelogue, låter övernaturligt bra än idag. Men de båda kan jag inte närma mig soundmässigt. De spelar i en egen liga. 
Joakim: Jag vet vad du menar. De är liksom ouppnåeliga. Reproduction och Travelogue hade så mycket punkattityd. Ingen i Human League kunde väl spela egentligen?
Eddie: Nej, precis. De bröt mot alla normer och gjorde något helt nytt. Anarkistisk musik på syntar. Det kan man inte göra om fyrtio år senare. Det kunde bara göras då, 1979-80, när synthesizers fortfarande var magiska instrument. 
Joakim: Här håller jag inte riktigt med. Visst var Human League pionjärer och genier, men det görs fortfarande banbrytande och spännande elektronisk musik. Det gäller bara att öppna sig för den. Eskil och jag har alltid försökt ha en antinostalgisk inställning…  
Eddie: Jag vet! Covenant håller sig ajour med tiden. Ni hänger med i den senaste technon, electronican och allt vad det nu heter. Jag tycker att vad ni gör är fantastiskt! Men jag har valt en annan väg den här gången och gått tillbaka till rötterna. Till mina elektroniska rötter. Till en tid då syntbaserad musik var revolutionerande och stack ut. Idag har mainstream blivit elektronisk och då har magin gått förlorad. Åtminstone för mig. Målet med Fakta för alla har varit att försöka hitta det där speciella igen…
Joakim: Jag tycker att Fakta för alla är din bästa skiva hittills, Eddie! Men jag började med elektronisk musik för att den lät som framtiden. Som science fiction. Apropå futurism: jag vill gärna visa er något jag läste häromdagen. Nämligen John Foxx elva ”budord” från inspelningarna av Metamatic. De är otroligt futuristiska. Eller kanske snarare retrofuturistiska idag?  
Eddie: Kul! Jag har hört talas om ”budorden”, men aldrig satt mig in i dem. Det var alltså en form av manual när han jobbade med Metamatic?
Joakim: Ja, eller en programförklaring. Nog hade det varit coolt att uppdatera ”budorden” i modern tappning och göra en ny skiva enligt samma modell?

Eddie: Ja, verkligen! Mycket fascinerande läsning. Tack för att du tog med detta, Joakim! ”All lyrical themes entirely urban”. ”No proper singing”? Med detta framför sig är det inte svårt att föreställa sig varför John Foxx och Ultravox gick skilda vägar. Det här stärker min beundran för Foxx. Samtidigt som jag måste erkänna att jag retar mig lite på honom. Han verkar vara fullständigt besatt av knäppa teorier. På Metamatic är allt hysteriskt olinjärt. Fan, John, kan du inte göra en vanlig basgång med åttondelar?
Joakim: Haha, men det gjorde han väl på sin nästa platta? 
Eddie: Ja, men den blev ändå inte speciellt bra. Nej, nog om John Foxx nu. Låt oss prata mer om Page istället, haha. Har ni några favoriter på Fakta för alla? 
Joakim: Flera låtar på skivan är jävligt bra! Men min favorit är nog ”Blöder du?”. Den har liksom allt. Både musikaliskt och känslomässigt. 
Johan: Fast den är ganska läskig. Hur skulle du beskriva innehållet, Eddie?
Eddie: Domestic violence… kvinnomisshandel. Den här typen av teman är väldigt ovanliga för Page, så många kommer nog att säga ”herre Gud, vad handlar egentligen låten om”. Men just det vill jag uppnå. Jag vill att folk tänker till. Det är en av de mörkaste Pagelåtarna någonsin. Men samtidigt en av mina personliga favoriter på skivan. 
Johan: Finns det fler låtar som ligger dig extra varmt om hjärtat?
Eddie: Ja, titelspåret ”Fakta för alla”. Det är en av de bästa poplåtarna jag skrivit på länge! 
Joakim: Jag tycker att texten till ”Fakta för alla” är klockren. Du träffar mitt i prick med ganska få ord.
Eddie: Vad kul. Jo, jag kände att jag behövde ventilera vissa känslor. ”Det gäller inte bara mig. Det gäller faktiskt dig”. Folk måste våga se verkligheten…
Joakim: En annan låt jag fastnat för är ”Okänd man”. Jag tycker mig höra The Beatles i ackordföljden. Stämmer det?
Eddie: ”Okänd man” var den första låten jag skrev till albumet, redan förra sommaren, och den sticker nog ut lite i jämförelse med de andra. Beatles? Hm, ja, de har kanske smugit sig in på ett indirekt sätt. Min son är väldigt förtjust i dem och alla som tycker om välgjord popmusik har väl en relation till Lennon och McCartney. Tematiskt har ”Okänd man” dock mer med Ultravox att göra. Tänk ”Quiet Men” och ”Mr. X”.  Plus att jag gör en koppling till ”Dansande man”. Var är den dansande mannen idag? Jag har ingen aning och vill ärligt talat inte ens tänka på honom längre…
Johan: Angående ”Mr. X”, så hittar jag influenser från den låten även i min personliga favorit på Fakta för alla. Närmare bestämt i basgången på ”Sista smällen”.
Eddie: Det stämmer bra. ”Sista smällen” är definitivt inspirerad av ”Mr. X”. Den har ju en härlig basgång som rör på sig. Mina basgångar brukar annars vara statiska. Bara åttondelar. Men jag tänkte ”kan Ultravox, så kan väl jag”.    

Johan: Om vi pratar mer övergripande om Fakta för alla, så har du lyckats få till ett sound som både är väldigt elektroniskt och har en organisk känsla… 
Eddie: Tack! Jag har försökt få det att låta som om man blandar synthesizers med mer konventionella instrument. På så sätt får de uppenbara syntljuden en mer framträdande roll i ljudbilden. Om allt hade låtit utpräglat elektroniskt, hade mycket av magin gått förlorad. Kontrasterna behövs. Så jag har försökt skapa känslan av ett band. ”Här är en basist, här är en trummis och här är en keyboardist”. Det har varit mycket pillande för att få det att låta bra.
Joakim: Låtskrivandet på det här albumet känns annorlunda i jämförelse med de tidigare Pageplattorna…
Eddie: Ja, förr skrev jag alltid enligt standardmodellen ”vers-refräng”. Men ett par av låtarna på Fakta för alla har en öppnare struktur. Jag har vågat lämna det klassiska popformatet lite och har stoppat in fler experimentella inslag.  
Johan: Det känns som en mycket genomtänkt skiva, där varje låt har ett starkt egenvärde. Men samtidigt håller skivan ihop väldigt bra som enhet. Vilket är egentligen Fakta för allas övergripande tema, om det nu finns något?
Eddie: Fakta för alla är förmodligen det mörkaste albumet i Pages katalog och speglar stämningsmässigt världen omkring oss. I mitt eget liv händer det roliga grejer med jämna mellanrum, men när jag tittar på planeten i stort är det svårt att känna sig glad. Det är ingen forcerad melankoli, utan det är verkligen så här jag känner mig. Jag har inte lust att skriva lättviktiga kärlekslåtar som ”Mia & Tom” längre. Det har jag redan gjort. Nu gör jag något annat som känns mer angeläget och substantiellt. 
Johan: Hur skulle du rangordna Fakta för alla i Pagekatalogen?
Eddie: Jag tycker att det är Pages bästa skiva och Marina håller med. Om man bara ska ha en Pageplatta i sin samling, så rekommenderar jag verkligen Fakta för alla. Det är här jag slutligen hittat hem som låtskrivare och lyckats få fram precis det sound jag brinner för. Jag vill inte låta självgod eller ta för stora ord i min mun, men Fakta för alla är Pages mästerverk!
Joakim: Jag är visserligen svag för ”indietronica-Page” från första comebacken på nittiotalet, men Fakta för allas mörker är något jag absolut kan identifiera mig med. Så jo, jag håller med, det här är Pages bästa album!
Johan: Även rent grafiskt övertygar Fakta för alla. Vem har egentligen gjort det stilrena omslaget?
Eddie: En duktig kille från Göteborg som heter Jonas Karlsson. Fotot är taget av Krichan Wihlborg. Jag tycker att det blev väldigt läckert med väggen och neonljuset. Vi gör en vinkning till både David Bowies Ziggy Stardust, Gary Numans I, Assassin och det första Ultravox-albumet.

Johan: Jag har hört ett rykte om att Fakta för alla inte är det enda Pagealbumet som är på gång. Är detta något du kan bekräfta?  
Eddie: Din hemliga informant i Småland ljuger inte, haha. Vi ska släppa en vinylsamling också. Det blir en kompilation av de senaste singlarna, ett par demos, Apoptygma Berzerk-remixen och våra samarbeten med Johan Baeckström, Thomas Jansson och Pierre. Lite ”gott och blandat för alla musikälskare”, skulle man kunna säga. 
Johan: Det blir alltså en tidig julafton för Pagefansen! Kommer ni att ge er ut och spela när de båda albumen är släppta?
Eddie: En konsert tillsammans med Lustans Lakejer är redan inbokad och fler står på önskelistan… 
Johan: Wow! Det lyser om dig när du pratar om de här projekten, Eddie. Det känns verkligen som att du har fått en nytändning med Page. 
Eddie: Ja! De senaste åren har det funnits perioder när jag varit nära att ge upp, men nu ser allt mycket ljusare ut. Det har känts roligt att skruva på syntarna igen. Magin med musikskapandet har kommit tillbaka! 
Johan: Med dessa uppmuntrande ord avrundar vi dagens samtal och ägnar oss helhjärtat åt vindaloon och biryanin. Page är tillbaka på allvar! Låt nu maten väl smaka! Eller som “Weird Al” Yankovic hade sagt: Eat it!  

SOUND AFFECTS

Ljudkvalitet är viktigt. Det måste låta bra. En man som axlat en viktig roll under inspelningarna av Fakta för alla är Rickhard Blomqvist (bekant från konstellationer som Machinista och Vision Talk). Vi tog ett snack med ”mixmastern”. 

Hej, Rickhard, och tack för att du tar dig tid att svara på ett par frågor! Först och främst: vilken funktion har du haft under inspelningarna av Fakta för alla?
– Eddie och jag har slutmixat skivan ihop och efter det har jag mastrat låtarna. Mitt huvudsakliga jobb har varit att pussla ihop ljudkanalerna. I vissa låtar har jag jobbat mycket med effekter. I andra mer med att fördela ljuden på ett behagligt sätt. Balansera nivåer, frekvenser och dynamik. Målet har varit att lyfta fram ljud och sång på ett snyggt sätt inför mastringen. Eddie och jag har bollat olika versioner fram och tillbaka tills låtarna varit i hamn. I mastringen satte jag sedan pricken över i:et på slutprodukten. 

Hur har det varit att samarbeta med Eddie? Förstår ni varandra bra både musikaliskt, tekniskt och rent personligt?
– Jag har känt Eddie ganska länge och våra vägar har ofta korsats på den elektroniska musikscenen. Under årens lopp har jag dessutom varit förband åt Page ett flertal gånger och gjort ett par Pagecovers. Jag har stor respekt för Eddie. Han är både en mycket duktig låtsnickare och en genuint trevlig man! Då jag var med och producerade den förra Pageskivan har jag lärt mig vilket sound och vilken känsla han är ute efter. Kort sagt klickar vi väldigt bra när vi jobbar ihop och det skulle inte förvåna mig om vi släpper något spännande tillsammans i framtiden. 

Hur skulle du rangordna Fakta för alla i Pages digra katalog? Har du förresten några favoritlåtar på skivan?
– Oj, det är en svår fråga, då jag är stor Pagefantast och har en speciell relation till varje album. Men Fakta för alla är verkligen bra på många sätt. Låtarna är starka med catchy refränger och melodier som sätter sig i skallen. Albumet har också en imponerande bredd. Allt från supermörka ”Blöder du?” till popkaramellen ”Klara färdiga gå”. Jag tycker att man kan höra inslag av Eddies andra band, Sista Mannen På Jorden, på några av låtarna, men samtidigt lyser den klassiska Pagekänslan igenom. Min personliga favorit är nog ”Kloner”, men då plattan är fullproppad med starka kort varierar det från dag till dag. 

BASEMENT TRAXX

För två månader sedan bjöds det på en mycket exklusiv förhandslyssning av Fakta för alla i en liten sydsvensk källare. Zero hade fått äran att vara den enda kulturtidskriften på plats!

Den är en gråkall kväll i april. Skymningen har kommit och gått, efter sig lämnar den stillhet och mystik över ett villaområde på Limhamn i Malmö. Zeros representanter Petter Duvander och Johan Arenbo har blivit inbjudna att få en första genomlyssning av Fakta för alla i närvaro av såväl Eddie Bengtsson som Marina Schiptjenko. 

Vi kliver in i ett möbellöst hus, där vi träffar de övriga gästerna. Zero är enda media i en exklusiv skara vänner och bekanta. Stämningen är spänd men uppsluppen. Kvällens huvudpersoner lyser dock med sin frånvaro. 

Till slut visar sig Eddie och hälsar alla välkomna. Vi bjuds följa med ner genom en lucka i vardagsrumsgolvet. Vad döljer sig där? Har vi landat i något slags hemlig sekt av medelålders män med tveksam hårlängd och gråsober klädstil? 

Så är det lyckligtvis inte. I källaren väntar uppenbarelsen Marina. En, minst sagt, lika udda som välkommen fågel i sällskapet. Där finns även en ljudanläggning och storbildsprojektor. 

Magister Bengtsson tar vid och ger oss en introduktion till kvällen. Vi får höra väl valda delar av historien om arbetet med nya plattan, mycket av det som du just läst i intervjun ovan. Därefter vidtar en noggrann dissektion av varje enskilt spår, texterna, tankarna bakom, inspirationen och känslan när allt är på plats. 

Eddie och Marina tycker det är Pages bästa skiva någonsin. Jag tror inte någon i lokalen ser någon anledning att säga emot. Elva spår rusar förbi och lämnar oss mest bara med en önskan att skivorna redan var pressade, så att vi kunde få med oss musiken hem för en lyssning till. Och en till. Och en … ja, ni fattar. 

Lät det som en spännande afton? You’re damn right it was! Här en snabb videobaserad sammanfattning av Zeros Petter Duvander: 

STORIES OF OLD

Tro det eller ej, men Page har faktiskt varit med ända sedan början av åttiotalet. Under årens lopp har de inte bara bjudit på mängder med skönsvängande låtar. Det har även gjorts en hyllningsskiva till deras ära. Zero bestämde sig för att växla några ord med Pageexperten Johan Wejedal. 

Hej, Johan Wejedal, och tack för att du låter oss ta del av din gedigna kunskap! Du är utan tvekan en av landets främsta Pagekonnässörer. Vilka tio Pagelåtar rekommenderar du alla Zeroläsare att kolla upp?
– I obestämd ordning skulle en lista kunna se ut så här, men då Page har en så stark katalog skulle praktiskt taget alla låtar kunna bytas ut mot andra pärlor:

År 2010 kompilerade och gav du ut coversamlingen Tiden går – en hyllning till Page. Kan du berätta om bakgrunden till skivan och göra en liten utvärdering av projektet?   
 – Idén till min coverplatta föddes för ganska precis 10 år sedan. Upprinnelsen var att jag 2009 fick det förnäma uppdraget att dra igång Pages officiella MySpace-sida, efter att ha frågat Eddie varför det inte fanns någon sådan. Som svar fick jag uppmaningen “ja, men gör en då!”… och då var det ju bara att köra! Jag kände att jag borde tacka för hedersuppdraget på något sätt, så jag kom på idén att fråga några av banden som gillade Page på MySpace om de ville vara med på en coverplatta. Målet var att den skulle ges ut lagom till Pages 30-årsjubileum 2010. Jag fick rätt snabbt ihop 17 band, vilket var över förväntan! Några tyckte det var så kul att tolka Page att de gjorde mer än en låt, så till slut blev det en 22-låtars dubbel-cd. Två insomnade band, Candide och La Dolce Vita, återuppväcktes bara för att delta på min samling, vilket var väldigt smickrande! Hela projektet finansierades uteslutande av förhandsbeställningar och hölls hemligt för Eddie och Marina ända fram till början av 2010. Skivan släpptes runt midsommar 2010 och har fått mycket uppskattning. Kul kuriosa är att jag har haft köpare från ungefär 10 olika länder, bland annat en Pagefantast från Novosibirsk, och att Alan Wilder fick en skiva när jag träffade honom i Göteborg. 

ARE COLLEAGUES ELECTRIC?   

Okej, Page har gjort ett stort avtryck i Musiksverige. ”Dansande man” är onekligen en klassiker som många kan nynna med i. De har även ett rykte att vara ett av Sveriges bästa elektroniska liveband. Men håller Page för en sakkunnig kollegial granskning? Vad tycker egentligen specialisterna som kan rabbla upp alla Yazoos låtar i sömnen och kan höra skillnad på en ARP 2600 och en Minimoog genom en tegelvägg? Zero bad om ett ärligt utlåtande från några välrenommerade branschkollegor. 

Johan Kinde (svensk musiklegend, författare och stilikon)
– Jag missade ofattbart nog Page på åttiotalet, men tycker att de blir bättre och bättre, vilket även det nya albumet demonstrerar. Dessutom gillar jag skarpt att det fortfarande finns band som bär den klassiska elektropopens fana så här år 2019.

Karin My Andersson (albumaktuell sångerska och syntig klubbprofil) 
– Eddies och Marinas Page fann sin plats i mitt hjärta i den tidiga ungdomens tid och kom att bli en vacker, minnesrik och betydelsefull del i såväl den privata som den musikaliska uppväxten. Eddie har med sitt fina och ofta lekfulla musikskapande tänt oförglömliga låtstjärnor på den svenska pophimlen.

Tracy Howe (kanadensisk elektropopguru i Rational Youth)
– Skandinavien har alltid haft en imponerande scen för syntbaserad musik. Både Sista Mannen På Jorden och Page tillför det absoluta toppskiktet!

Bästa Zeroläsare!

Vår mastodontartikel om Page går mot sitt slut. Vi hoppas att ni har haft en angenäm stund i sällskap med Sveriges främsta elektropopband! Både Fakta för alla och Start-samlingen släpps inom kort. Vi rekommenderar starkt att ni införskaffar båda. Till exempel hos den välsorterade platthandlaren Hot Stuff. Spotify må vara en fiffig uppfinning, men digitala spellistor är inget som gör hårt arbetande artister feta…

Zero bugar, bockar och tackar för uppmärksamheten. Må Eddie Bengtsson och Marina Schiptjenko fortsätta med sin kulturgärning i många år till!