Dan Krikorian – Grandeur

Vad har författarna Ernest Hemmingway, F Scott Fitzgerald, Saul Bellow, John Steinbeck, Philip Roth, Leo Tolstoj och James Joyce gemensamt med musikerna Josh Ritter, Joe Purdy och Gregory Alan Isakov? Jo, samtliga hyllas på ett eller annat sätt på professor Dan Krikorians album Grandeur. 

Dan Krikorian är en man med många strängar på sin lyra. Han sjunger, lirar gitarr, skriver sina egna sånger, är baskettränare, undervisande professor och värd för en framgångsrik amerikansk podcast. Dessutom läser han väldigt mycket, vilket tycks ha smittat av sig en del på hans sånger. Musikaliskt skapar denne mångsysslare och Los Angelesbo med tämligen lugn popmusik. Den är fri från skit, från råhet, från kåthet, svett, blod och vansinne. Grandeur är istället en slick, laidback och närmast skimrande, rätt romantisk platta på 60 minuter, innehållandes 16 låtar uppdelade i ”akt 1” och ”akt 2”. Progrock, undrar kanske någon? Nej, absolut inte. Här finns inte tillstymmelse till dylika excesser. Grandeur innebär en stillsam lunk från låt till låt, ibland med vaga inslag av country, soul eller blues, men i regel bara så man får en känsla av stilarna. Oftast är det ren midnattspop, för en sak är säker, den här plattan ska helst avlyssnas sent om natten eller väldigt tidigt om morgonen då solen går upp över storstadens hustak. Personligen måste jag vara på rätt humör för att kunna uppskatta dess innehåll. Är jag inte det går merparten av spåren in i ena örat och ut i det andra likt ett pistolskott som inte lämnar några djupare minnen kvar. Vet du med dig att uppskatta stilren vuxenpop, känslomässigt återhållsam men textmässigt desto mer talande, så kan Grandeur mycket väl falla dig i smaken, och förmodligen djupare än vad den gör med mig. Allting här är nämligen väldigt snyggt och elegant. Ingenting skaver eller blöder. Tyvärr.