Premiär: Love Supreme “Lonely Feelings”

Jazzig, fransk electronica.

Den nya, franska duon Love Supreme, på samma label som The Blaze och med namnet ambitiöst lånat från självaste jazzlegenden John Coltrane, släpper singeln “Lonely Feelings”.

Och du ser den surrealistiska videon först på Zero, här ovan.

Duons självbetitlade album ges ut den 26 april och du kan läsa hela det poetiska pressutskicket nedan.

 

Det kräver en viss nivå av fräckhet och mod att döpa ett musikaliskt projekt till LOVE SUPREME, ett namn som för många är synonymt ​​jazzsaxofonisten John Coltranes ikoniska verk med samma namn. Men Joseph Morice och Kenzo Roz är modiga nog att följa i gigantens fotspår.

Det som genast träffar lyssnaren är stämman, avgrundsdjup och skröplig som den är. Det är ljudet av en följsam kamp, de redefinerar croonerns konst och tillför nya former av sensualitet. Det är en stämma, som vittnar om långa resor av både geografisk och psykologisk natur. Joseph Morice som har bott i New Jersey, Jamaica, London och den Parisiska förorten Montreuil, är lika mycket en sådan nomad som han sjunger om.

Duons melodier är långsamma, tålmodiga och med högt I tak. De kan påminna om stilleben-målerier, men samtidigt fyllda med liv och rörelse.

Produktionen är både ödmjuk och flamboyant och ger låtarna den plats och djup de har behov av. Den unika soundet från LOVE SUPREME, drar med sitt jazziga piano, tårframkallande blås och mjuka elektroniska teman, mot kanten av ​​de vanliga musikaliska referensramarna. Är det jazz, downtempo elektro eller genre-lös musik? 

Det är i vilket fall nattmusik, musik till promiskuösa möten, musik till kärlek och musik för själen. LOVE SUPREMEs musik viskar stönande och bullrigt likt de bästa verk från Tom Waits, Leonard Cohen, Serge Gainsbourg, Charles Bukowski eller Richard Brautigan. LOVE SUPREME gör det med en sällsynt, karakteristisk swag, de blandar det extremt eleganta med den värsta baksmällan.

En av sångerna på LOVE SUPREME heter “Beauty”. Det spåret summerar perfekt förvåningen, första gången man hör den nya skivan.

Musiken är så suggestiv, att det låter som ljudspåret till en film som inte finns ännu. Vilken slags film kan man undra; möjligtvis en kontemplativ västernfilm – eller en psykedelisk road movie inspelad i slow motion. Oavsett vad, är den filmad i solens värme, eftersom dessa melankoliska sånger aldrig glömmer sorgen, men samtidigt upprätthåller optimismens smittsamma vitalitet.