Westkust – ”Vi gillar när det låter mycket”

I början av mars släppte göteborgsbandet Westkust sitt andra album och det första efter nästan fyra års tystnad. Skivan, som rätt och slätt heter Westkust, är full av ljud, energi och vackra shoegazemelodier.

Zero slog en signal till Sveriges framsida. Westkusts sångerska Julia Bjernelind svarade.

Varför har det varit så tyst om Westkust?
– Vi släppte vår första skiva, Last Forever, våren 2015 och sedan hade vi en del spelningar, vi åkte på Europaturné bland annat. Sedan dog det lite, det blev lite slappt. Vi fick dela tiden med andra band, det fanns inte tid för Westkust, vi gick mest och väntade på att vi skulle repa. Och under 2016 var det helt dött. 2017 hoppade två personer av, då kunde vi börja om utan att anpassa oss efter vad som hände runt omkring.

Inte så mycket drama, med andra ord?
– Nej, det var kanske en del bittra känslor under den där döda perioden, ”vad är det som händer, ska vi inte börja repa snart?”, men när de hoppade av blev det snarare en lättnad, då kunde vi köra igen.

Hur såg återuppbyggnaden ut?
– Det var bara jag och Brian (Cukrowski, gitarrist) som var kvar i Göteborg. Gustav (Andersson, sång och gitarr) och Hugo (Randulv, bas) hade hoppat av och Philip (Söderlind), vår trummis, pluggade i New York, så vi var de enda som kunde ta tag i det, så vi skrev mycket av grunderna tillsammans. Tidigare hade resten av bandet varit mer delaktigt i dem. Men sedan kom Philip hem och vi tog in Pär (Carlsson) som basist och vi kunde slutföra jobbet.

Vilken var den första låten ni skrev?
– Jag är inte säker men jag tror att det var ”Swebeach” eller ”Junior”, har inga supertydliga minnen av hur det gick till. Jag minns bara när Brian kom på slingan i ”Swebeach” som lät som en siren, det kändes som en början på något riktigt bra.

Vad tänkte ni er att det skulle bli med skivan?
– Lite av det som det blev. Jag känner mig nöjd med allt, väldigt mycket av våra grundidé kommer fram. Vi hade bara idén om att göra en bra popskiva, liksom. Köra på samma koncept som vi alltid har haft, en tjock ljudbild och melodiska partier. Det var en skön känsla att få spela in, vi kände ”yes, nu kommer det vi stått och gjort i replokalen äntligen att tryckas på skiva” när vi gick in i studion.

 

Westkust har funnits sedan 2010, varifrån kommer konceptet?
– Bandet grundades innan jag kom med, men tanken var att det skulle finnas en shoegazekänsla. Men det bara blir som det blir, alla medlemmars olika musikstilar blandas. Men gemensamt är att vi gillar när det låter mycket och när det händer mycket. Alla utom jag lyssnar även mycket på hiphop, till exempel. Man tar inspiration från alla möjliga håll.

För oss som är fostrade musikaliskt på 1990-talet känns ju er musik som att komma hem. Vi hör Ride och Adorable och…
– Jo, det där får vi ju höra rätt ofta. Och alla i bandet har lyssnat mycket på gammal indie och shoegaze, men inte så mycket idag som vi gjorde när vi var 19-20. Men den grunden finns där.
I och med bandets transformation har du klivit fram som ensam sångare. Hur trivs du i den rollen?
– Jag trivs bra, det var kul att dela sång med Gustaf, men nu tycker jag att det är skönt att ha kontroll över den delen själv också. Det är inte alltid lätt att skriva text tillsammans med en annan person. Nu är det inte så mycket texterna som vår musik handlar om, jag försöker sätta ord på hur musiken låter, jag vill få fram en rastlös, ungdomlig känsla i texterna. Men texten kommer alltid sist, jag fokuserar mer på sångmelodierna.

Hur låter den nya sättningen live?
– Vi har än så länge bara spelat en gång, så jag vet inte riktigt. Men det kändes bra när vi spelade, det var en bra energi. Scenskräck har jag alltid haft, men det som har varit en större grej är att spela gitarr live, det har jag inte gjort förut. Men det är bara att ta ett djupt andetag och stänga av, scenskräcken brukar släppa efter några låtar. Jag vet att det kommer att bli en skön känsla efteråt, så jag försöker se fram emot den, jag vet att det kommer att vara värt det. Men lite nervositet är bra. När vi gjorde många spelningar under en period, efter första skivan, släppte nervositeten och då var det inte lika kul.

Hur ser Westkustpubliken ut?
– Det är nog en ganska brokig skara av yngre och äldre människor, små pipare och indiefarbröder, typ.

Redan när ni släppte första skivan fick ni ganska mycket uppmärksamhet internationellt. Nu åker ni på Tysklandsturné i vår och sedan eventuellt till USA i höst. Vad är det som gör att den internationella publiken gillar er?
– Jag vet inte varför det har fått så bra spridning, men jag antar att det är musik som uppskattas utomlands. Det kanske finns så mycket annan indie här i Sverige. Men jag vet inte, jag har dålig koll på ny musik. Jag vet inte varför vi inte är större i Sverige, men det är en väldigt tur att man får spelningar efter fyra års tystnad. Vi har några spelningar inbokade, vi spelar bland annat med Makthaverskan i Stockholm på långfredagen.

Er gamla basist spelar med Makthaverskan. Finns det med andra ord ett gammalt hederligt indiebråk, ett sådant där som hörde till vanligheten på 1990-talet, att vänta?
– Nä, där finns inget att skriva om. Det är inga hard feelings mellan oss.