Dead Pollys – Strummerland

När Dead Pollys kom med debutalbumet Bullet For The Wicked för fyra år sedan var det en skiva med bra låtar men tunn ljudbild. På Strummerland har Dead Pollys fått till en fetare produktion som gör de nya låtarna full rättvisa, och melodiskt har man återigen skapat några riktiga punkpärlor.  

Punkrock med betoning på rock blir det när Dead Pollys följer upp sitt album från 2015 med Strummerland, en platta vars texter handlar om allt möjligt från den nya nätbaserade medievärld vi har idag med fake news (”Not alone”) till SD och Åkesson (”Jimmie, Jimmie”), mobbing (”Im not John Wayne”), Donald Trump (”The smallest man alive”), nazism (”The parade”) och att det aldrig är försent att lira punkrock (”Strummerland”). Sångaren Nizze låter fortfarande rätt mycket som Animal i Anti-Nowhere League (vilket givetvis är enbart positivt) och det han inte har i ekvilibristisk sångförmåga har han i känsla istället, och det var väl så det var menat att vara redan när punkrocken uppstod på 70-talet? Sedan dess har genren genomgått ett flertal förvandlingar på gott och ont, men den typ av punk som Stockholmsgänget Dead Pollys framför är tveklöst old school. Den här kvartetten tramsar inte, försvårar inget för sig och försöker inte slå världsrekord i snabbhet. Nej, istället skriver de sina låtar, verser och refränger, enkelt och utan krusiduller, och därefter får det bära eller brista. Och faktum är att det nästan alltid bär. Strummerland innehåller ett par axelryckningar vad mig anbelangar, men flertalet av låtarna är riktigt lyckade. Kanske kunde man ha ökat farten lite vid något tillfälle också för att uppnå större tempovariation, men även det är en radanmärkning när det gäller ett så trevligt album som Strummerland.