Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
Robert Forster, tidigare sångare i The Go-Betweens, är tillbaka med en ny samling sånger. För Zero berättar han om Inferno, Berlin, kärleken till Sverige och om hur hans bok Grant & I gjort det lättare att skriva låtar.
I ett hörn på ett café på Södermalm i Stockholm sitter Robert Forster och pratar om sin nya skiva Inferno. Den snart 62-årige australiensaren är påtagligt nöjd över de fina recensioner som hans sjunde soloalbum fått.
– Vissa säger att det är den bästa skivan jag gjort sedan Danger in the Past, vilket är lite lustigt, konstaterar han.
Danger in the Past var hans solodebut, hans första besök i en skivstudio utan The Go-Betweens, bandet han bildade i hemstaden Brisbane 1977. Skivan spelades in i Hansastudion i Berlin sommaren 1990, med landsmannen Mick Harvey (känd från Nick Cave & The Bad Seeds) som producent och den unge teknikern Victor van Vugt vid mixerbordet.
28 år senare sammanstrålade Forster och van Vugt i Berlin för att spela in Inferno, hans sjunde soloalbum.Det är förmodligen det Forster tycker är lite lustigt. Att cirkeln på något sätt sluts.
Däremot finns det inte några större likheter mellan Inferno och Danger in the Past, menar Robert Forster och dricker försiktigt ur sin latte, som han har beställt extra varm.
– Det enda som är sig likt är att Victor kan ställa upp trummor, bas och gitarr och få det att låta riktigt stort, det låter varmt och lite större utan att bli bombastiskt. Det finns en känsla i det. Och så är han fantastisk med röster. Min röst låter riktigt bra på den här skivan.
Det har han helt rätt i. Det låter bra om Inferno. Och låtarna visar på bästa tänkbara sätt upp bredden i Robert Forsters låtskrivande, de växlar mellan det närgånget lågmälda och vital popenergi. De skrevs samtidigt som Forster skrev på sin bok Grant & I, som handlar om vänskapen mellan honom och forne bandkollegan Grant McLennan, som gick bort 2006.
Man skulle kunna tänka sig att det känslomässiga grävandet i det förflutna skulle ha en känslomässig inverkan på låtskrivandet. Nej, men däremot verkar bokskrivandet ha fått honom att känna en sorts musikalisk frihet.
– Från slutet av 1970-talet fram till 2005 var jag låtskrivare, det var allt jag gjorde. Jag vaknade på morgonen och började skriva klockan nio. Hela tiden tänkte jag att ”jag måste skriva fler låtar”. Sedan, när jag blev skribent, först som musikkritiker i The Monthly och sedan författare med boken, var jag tvungen att börja med det klockan nio istället. Så låtskrivandet förpassades till eftermiddagar, kvällar, helger eller på semestern. Jag trodde att det skulle bli svårare att skriva låtar när jag slutade göra det regelbundet, men det blev snarare tvärtom. Det var som att pressen släppte. Hade jag skrivit 400 ord på boken så kände jag att jag hade gjort en dags arbete. Sedan kunde jag sätta mig med gitarren och allt som kom ut av det kändes som en bonus. Nu har jag hittat en balans, jag tycker verkligen om det. Jag kan göra både och.
Samtidigt som han nu lanserar sin nya skiva håller han på att färdigställa en roman. Om den kommer att bli publicerad eller ej vet han inte, men det är det som upptar hans kreativitet för närvarande.
– På 1990-talet försökte jag skriva historier. Det finns massor av dem bland mina anteckningar. Men det funkade aldrig. När jag hade avslutat arbetet med Grant & I återvände jag till tanken på att skriva historier. Jag skrev i två veckor och tänkte ”nej”, sedan skrev jag i ytterligare två veckor och det fungerade fortfarande inte. Till slut fick jag en idé som faktiskt fungerade. Just nu är jag uppe i 45 000 ord, jag har hela historien klar för mig och jag vet hur den ska sluta. Men om den kommer att bli publicerad eller ej vet jag inte.
Låtarna på Inferno har tillkommit under en fyraårsperiod, två av dem är äldre än så.
– Sättet som jag skriver på har sett likadant ut sedan 1980-talet, egentligen. Jag arbetar på samma sätt. Jag gör inga demos, jag äger ingen hemstudio. Jag har en akustisk gitarr. Jag skriver melodin, jag skriver texten, jag behåller dem i huvudet, jag försöker få ihop nio eller tio sånger och sedan tänker jag ”great” och så går jag till studion. Det låter enkelt, men det är hårt arbete. Men det är också det enda jag gör, jag är inte någon som har en hemstudio där jag spelar in och gör pålägg. Jag gillar att spela in i riktiga studior. Jag vill inte spela in hemma, jag bor hemma. När jag spelar in en skiva vill jag ta mig utanför hemmet, det är som en semester. Jag vill åka någonstans, jag vill ha äventyr, jag vill ha inspiration.
Han liknar sig själv vid en filmskapare som behöver åka iväg för att göra sina filmer.
– Att filma hemma skulle inte bli samma sak.
Vad hade du för film i åtanke när du åkte till Berlin den här gången?
– Jag ville att den skulle bli större, ljusare och kanske lite mer kommersiell än den förra skivan, Songs to Play. Den utspelades sig mer uppe i bergen och i skogen. Det här är en stadsskiva, jag vill att den ska dra in dig, att den ska ha en skönhet. Och det är sådant som Victor kan göra. Ska vi ta den film-metaforen ännu längre så är han som en fantastisk kameraman, han ser till att det ser vackert ut. Det ville jag ha.
Låter det Berlin om skivan?
– Studion låg i Kreuzberg och jag bodde hos vänner i Prenzlauer Berg, så jag var tvungen att ta tunnelbanan och byta flera gånger för att ta mig till studion varje dag. Att göra det varje dag, klockan tio på morgonen… Berlin är wild! Människorna på tågen och på perrongerna… det var sommar och väldigt varmt. De första tolv dagarna jag var där var det 30 grader plus ute. Så jag kom till studion väldigt taggad, det var bra! Du får adrenalin och energi, bara av att ta dig dit. Det kunde jag inte ha fått hemma i Brisbane.
Till våren kommer Robert Forster tillbaka till Sverige för en konsert. Det är en av anhalterna på en 18 spelningar lång europaturné, den längsta turné han gjort med ett band på drygt ett decennium.
I bandet ingår bland annat svenskarna Jonas Thorell och Magnus Olsson. De spelade tillsammans när Robert Forster för några år sedan gjorde en mindre turné i Skandinavien.
– Jag träffade Peter Morén från Peter, Bjorn and John i Australien, vi spelade på en festival samtidigt och blev kompisar. Fem månader senare hörde han av sig och berättade att han kunde sätta ihop ett band och boka fem spelningar i Skandinavien. Jag skulle ändå åka till Tyskland och Storbritannien för att marknadsföra Grant & I, så mitt i bokturnén gjorde jag en turné med bandet. Jag kom till Stockholm, bodde på Södermalm, repade med Peter, Jonas och Magnus och så gjorde vi spelningarna och det gick väldigt bra. Den här gången kunde Peter inte vara med, men eftersom Jonas och Magnus utgjorde en sådan bra rytmsektion, så tänkte jag att jag kan sammanföra dem med min gitarrist Scott och min fru Karin, åka ut på turné tillsammans och se vad som händer.
Förutom Astrid Lindgren, Bergman, Småland, Volvo och Abba utgörs relationen till Sverige av en hängiven publik, som funnits med ända sedan tiden med The Go-Betweens.
– Ja, det är fantastiskt. Jag tror att det delvis beror på er kunskap i det engelska språket. Både The Go-Betweens och jag själv är väldigt textbaserade. Vi blev förstådda här. Både mina och Grants texter hade en särskild stil som tilltalar nordeuropéer.
