Low – 25 år av slowcore

Zeros Martin Sernestrand såg Low på Pustervik och satte sig ned med Mimi Parker och Alan Sparhawk för ett samtal om ljudbild, låtlistor och gruppens långa historia. Foto: Anna Hulth.

 

Om du har följt Low ett tag, som jag har gjort, vet du att de har haft sina upp- och nedgångar. Inte kanske så mycket i karriären, utan mer när det kommer till det privata. Framför allt 2005 var ett svårt år för bandet: de gjorde en dramatisk avstickare från sin vanliga ljudbild med sitt album The Great Destroyer, de avbröt sin sommarturné när sångaren och gitarristen Alan Sparhawk fick ett nervöst sammanbrott och de förlorade basisten Zak Sally (som hade varit med bandet sedan hösten 1994) några månader senare.

Första gången Low besökte Sverige var på 2007 års upplaga av Way Out West (göteborgska musikfestivalens första år). Det var på Trädgår’n i Göteborg och en del av festivalens klubbkvällar. På den tiden behövde man inte köpa festivalpass för att gå på dessa klubbkvällar, utan det gick att köpa enskilda biljetter för de ställen man ville besöka. De hade tidigare samma år släppt sin åttonde skiva Drums and Guns, som var en fortsättning på den inslagna vägen de började med på The Great Destroyer. Det något mer ”poppiga” soundet.

Jag minns själv spelningen som något av det bästa jag sett. De plockade ner tempot och det kändes ibland som att musiken stod stilla. Jag var som fast i deras händer. Helt magiskt! Året efter det besökte de Södra Teatern i Stockholm och två år efter det gjorde de en spelning på Debaser i Malmö. Våren 2011 släppte de albumet C’mon som bjuder på låtar som ”Try to Sleep” och “Especially Me”. I augusti samma år kom de tillbaka till Göteborg och Way Out West med en bejublad konsert på Annedalskyrkan. Tre skivor senare (The Invisible Way från 2013, Ones and Sixes från 2015 och senaste Double Negative från 2018) och de är tillbaka i Sverige igen för två spelningar på Pustervik i Göteborg och Kägelbanan i Stockholm. Jag är så klart på plats.

Det är en vanlig februarikväll i Göteborg: det är grått, mulet, regnet hänger i luften och det är kanske några enstaka plusgrader. Low soundcheckar när jag (MS) och ”min” fotograf Anna Hulth kommer in på Pustervik. Vi möter upp med deras manager Matt och han följer oss igenom vad som känns som en labyrint bakom scenen upp till ett litet rum där Mimi Parker (MP) och Alan Sparhawk (AS) sitter. Mimi sitter och skriver vykort till släkt och vänner. Alan pratar i telefon med en isländsk vän som bor några kvarter längre bort. De två är kärnan i bandet – de har känt varandra sedan de var nio år, har varit gifta sedan innan de började bandet 1992 och är föräldrar till två tonåriga barn.

Med ett nytt album, Double Negative, i ryggsäcken och en väsentlig nordamerikansk turné bakom sig, och mitt uppe i en europeisk turné, sätter sig Mimi och Alan i soffan för att reflektera över Lows ständiga utveckling och experimentlusta under de senaste två decennierna.

 

 

Hur skulle du säga att turnén har gått så långt? Några höjdpunkter?

MP: Jag tycker att den har gått bra.
AS: Ja, den har gått väldigt bra. Det har varit många bra spelningar. Det är alltid en lättnad när folk dyker upp och verkar gilla vad de hör. Att de som anordnar spelningarna är nöjda och inte förlorar några pengar. Men ja, det verkar som att folk är glada för att få komma och se oss. På vissa ställen är det fler människor och på andra ställen är det färre. Eller folk vi kanske inte sett på ett tag. Vi har varit ute i tre veckor nu så vi börjar vänja oss.
MP: Ja, vi börjar se över låtlistan också. ”Ska vi ändra den, eller ska vi ha kvar den som den är?” Vissa låtar ändrar vi lite. Hur strukturen och uppbyggnaden är. ”Ska vi spela snabbare eller långsammare?”
AS: Ja, men precis. Det är sådana saker som bara händer efter några veckor, när vi känner oss säkra på låtarna.
MS: Ändrar ni låtlistan mycket, från kväll till kväll? Eller har ni grundstomme som ni utgår från varje kväll?
MP: Vi ändrar lite. Men ja, vi har en grundstomme som vi utgår från. Sen ändrar vi lite här och där. Det är lite svårt. Ibland kommer vi in i en rutin med vår låtlista. En ordning som känns bra. Och vi kan inte tänka oss att ändra den. Vilket ju är löjligt, haha.
AS: När vi inser att vi gjort samma låtlista flera kvällar i rad brukar vi ändra lite. Annars blir det tråkigt. Men ja, det kan ibland vara lite svårt.
MS: Handlar det om trygghet? Är det som att när ni är ute på turné och besöker nya städer varje kväll kan det vara skönt att ha en trygghet i att ni vet vilka låtar ni ska spela?
MP: Ja, precis. Till en viss del handlar det om trygghet. Men också, om det flyter på bra. Varför ändra det?
AS: Sen är det ju också så att man märker ganska snart vilka låtar som passar ihop. Och så har man favorit som man gärna spelar. Men det tog ganska lång tid för oss att hitta rätt den här gången.

Hur skulle ni säga att de nya låtarna fungerar live?

AS: Nja, det är inte så stor skillnad. Vi spelar fortfarande som en trio. Det är bara en gitarr, trummor och en bas. Några små ändringar här och där. På några låtar använder vi en trummaskin. Eller ja, en förinspelad trumslinga. Och vi försöker göra det bästa av vad vi har. Tänja gränserna. Ja, vet inte. När vi gjorde skivan visste vi att vi gjorde en ”studioplatta” och att det skulle bli svårt att framföra det live. Men vi såg inte det som något problem. Ibland blir liveversionerna av låtarna ganska annorlunda. Vissa av låtarna på skivan hade vi redan gjort live. Men vi visste att när vi sedan skulle spela in dem så skulle vi göra dem annorlunda. Att de skulle låta annorlunda.
MS: Hur tas de emot av publiken?
AS: Än så länge har det gått bra.
MP: Ja. Överraskande bra.
AS: Det är uppenbart, ibland, att vissa i publiken har hört nya skivan. Och att de har vissa favoritlåtar.
MP: Ja. Ibland när vi startat vissa låtar hör man hur publiken reagerar positivt. Det är alltid kul.
AS: Men ja, jag tror ingen direkt sjunger med.
MP: Ibland. De var tre unga tjejer i Tyskland någonstans som stod längst fram. Sjöng med och dansade. Så mycket har inte någon dansat på våra shower tidigare. Det var väldigt spännande.

 

 

Ni gjorde ett dramatiskt avbrott från er vanliga ljudbild med 2005 års album The Great Destroyer, och nu igen med ert senaste album, Double Negative. Var det ett medvetet beslut?

AS: Ja, det var det. Det var ett medvetet beslut och en del av den långa diskussionen vi hade innan vi spelade in skivan. Om vad vi ville göra och hur vi ville göra det. Vad som funkade på förra skivan, vad vi var nöjda med, vad som intresserade oss och vad vi var nyfikna på.
MP: Med förra skivan, Ones and Sixes, hade vi en liten glimt eller föraning om vad vi skulle göra på den här skivan. Så vi visste att vi ville gå en annan väg, eller ja, gå längre på den inslagna vägen.
MS: Känner ni att ni tog en stor risk? Eller funderar ni ens på sådant när ni skriver låtarna?
AS: Nej, inte när vi skriver låtarna. Då gör vi bara det som känns rätt. Om vi gillar dem, om det känns bra, behåller vi dem.
MP: Vi tänker inte på sådant när vi spelar in. Inte vid den här tidpunkten… eller ja, nästan under hela vår karriär har vi känt så. Vi har aldrig känt att vi behövt göra saker på ett speciellt sätt för att göra folk nöjda.
AS: Det är så svårt att komma på något som man själv är nöjd med, så det skulle nästan vara omöjligt att även ta in en tredje part och fundera på vad de vill ha. Vi kommer ju också från en tid när det var viktigt att göra saker själva. Att ha en egen idé om vad man ville göra. Du gör det för dig själv. För att det är din konst. Inte för att tillfredsställa någon annan. Jag tror att folk uppskattar det. Och ser det. Men också när någon försöker sälja något till dem. Ljuga ihop något. Något som inte är genuint och äkta. När jag var ung var det saker som kändes genuint och äkta som tilltalade mig. Som jag kände starkt för. Punk, konst och sådant.
MS: Ja, jag gillar verkligen den nya skivan. Atmosfären och känslorna. Känslorna är så påtagliga på något sätt.
AS: Åh, tack!
MP: Vad kul att du känner så!
AS: Men ja, det var verkligen en annorlunda skiva för oss. Vi hade gjort en del sådana saker tidigare, men nu ville vi ta det ett steg längre och göra något nytt. Något som vi inte har gjort förut.

2019 markerar 25-årsdagen för ert debutalbum, I Could Live in Hope. Ett album som hjälpte till att forma genren som kallas slowcore. Hur känner ni inför det albumet i dag?

AS: Tja, på ett sätt känns det precis som i går. Men jag vet inte. Jag tror att… precis som vem som helst som ser tillbaka på något de gjorde för fler år sedan så känns det lite konstigt. Vi är så klart samma personer, men samtidigt har mycket förändrats. Våra perspektiv har vidgats. Man kan se tillbaka och inse att vi var ganska naiva då. Vi har lärt oss mycket på vägen.
MP: Det är ju en typ av en ögonblicksbild. Något vi gjorde då, något som berättar om vilka vi var då. Uppenbarligen skulle vi inte göra en likadan skiva i dag, på samma sätt som att vi inte skulle ha släppt vår senaste skiva då. Det är ju en ganska stor skillnad på de två skivorna. Det är som det är. Vi ångrar ingenting. Vi önskar inte att vi gjorde det annorlunda.
MS: Är ni stolta över skivan?
MP: Ja, visst.
AS: Jag tror att vi alltid varit nöjda över vad vi gjort. Eller ja, vi känner nog alltid att: ”Okej, det här är bra. Det här är det bästa vi kunde göra nu. Vår studiotid och våra pengar är slut nu. Låt oss släppa det här och gå vidare.”
MS: Precis som ni säger så är det en ganska stor skillnad på ert första album och ert senaste album, men om man lyssnar på varje album tycker jag att det går att se en röd tråd.
MP: Ja, det håller jag med om. Sången är alltid samma. Och vår musik har ju alltid varit väldigt fokuserad runt omkring våra röster. Men också det minimalistiska. Det finns alltid där.
MS: Spelar ni fortfarande några låtar från det albumet live?
MP: Ja, vi spelar ”Lazy” på den här turnén. Eller vänta, vilket album är den ifrån?
MS: Jo, den är ifrån I Could Live in Hope.
MP: Haha! Det är inte så lätt att komma ihåg alltid.
MS: Nej, jag förstår det.

Och slutligen, jag läste någonstans att ni ibland skriver några av era låtar på vägen. När ni är på turné. Stämmer det? Har ni skrivit några nya låtar nu? Något av det som spelas på denna turné?

AS: Nej, det har vi inte gjort. Skriver inte så mycket när vi är på turné. Vi brukar vänta med det tills vi kommer tillbaka hem igen. Men ja, det är klart att vi kommer på en del idéer och sånt när vi är på turné.

 

 

Lyssna på:

Lows bästa album, en skiva från varje årtionde.

I Could Live in Hope (Vernon Yard, 1994)

Bandets första album. Albumet som hjälpte till att skapa genren känd som slowcore, tillsammans med band som Bedhead och Codeine, under 1990-talet. “Words”, “Lullaby” och “Rope” är alla väldigt bra! Monotont, långsamt och alldeles, alldeles underbart!

 

Things We Lost in the Fire (Kranky, 2001)

Gruppens mest fulländade skiva – en perfekt blandning mellan det långsamt långsamma från de första skivorna och det något mer ”poppiga” på senare skivor. Det är mörkt, filmiskt och andlöst vackert med en utomjordisk precision. Mästerligt!

 

Double Negative (Sub Pop, 2018)

Double Negative är nästan lika monumental som I Could Live in Hope och Things We Lost in the Fire – i den bemärkelsen att Low efter 26 år tillsammans fortfarande överraskar och förvånar – om än kantigare och något ojämnare. Smärta och lidande. Känslorna svämmar nästan över.