Rustin Man – Drift Code

Paul Webb, med ett förflutet som basist i Talk Talk, har efter tiden med bandet antagit alter egot Rustin Man, som tidigare gjort en platta, men den sjöng han inte på. På Drift Code sjunger dock Webb själv. Det var 16 år sedan artisten gav ut en skiva sist och det känns som en onödigt lång väntetid, med tanke på hur bra Drift Code visar sig vara. 

Paul Webb var medlem i Talk Talk under sju års tid. I början av 2000-talet började han kalla sig Rustin Man och gav då ut albumet Out Of Season tillsammans med sångerskan Beth Gibbons. Ett kort tag medverkade han i .O.rang där han faktiskt sjöng själv, men annars är detta första gången Webb uttrycker sig verbalt på skiva. Och han gör det bra. Faktum är att hans röst påminner en hel del om David Bowies, medan musiken här är av lätt progressiv art. Mycket bra och mycket intressant utfört. Drift Code innehåller nio låtar och sju av dessa har han skrivit själv, de övriga två tillsammans med Lee Harris. Rustin Man har även producerat, mixat och arrangerat sin platta. Ni, som liksom jag, uppskattar Bowie och Peter Hammills soloalbum bör definitivt kolla in Drift Code. Jag har svårt att tro att ni skulle bli besvikna. Inte så att Rustin Man kopierar dessa artister på något vis, han gör sin egen grej och Bowie-rösten är säkerligen medfödd, men stilen på låtarna placerar man lätt i samma spann som dessa artister. Musiken är relativt lugn, melodiös, mycket händelserik trots att låtarna håller sig inom rimlig popsångstid (från 2 till cirka 5 minuter vardera) och den har inslag av såväl experimentell som psykedelisk art, men blir aldrig svårlyssnad eller jätteskum. Jag tycker väldigt mycket om den här skivan, den är spännande, originell och okonventionell, väl värd att sjunka djupt in i och lyssna på många, många gånger. Årets största överraskning hittills.