Hen Ogledd – Mogic

Det krävs bara att man lyssnar lite i början till Hen Ogledds album Mogic för att fatta att detta inte är det vanliga radioskvalet. Britterna gör en experimentell, psykedelisk popmusik med faiblesse för konstiga ljud och infall, men även melodier får plats.

Mogic är titeln på Hen Ogledds tredje fullängdare och bandet som består av Richard Dawson, Rhodri Davies, Dawn Bothwell och Sally Pinklington får mig att tänka på andra udda konstellationer ur pophistorien så som Snakefinger, The Residents, Pere Ubu, Virgin Prunes och The Vyllies. Inte för att Hen Ogledd kopierar nämnda grupper, men här finns samma vilja att göra egensinnig pop på egna premisser, samma upptäckarlust och experimentglädje, samma ointresse av att låta som alla andra samtida band och samma förmåga att få ihop det enkla popiga med det märkliga, mystiska och experimentella. Hen Ogledd måste ha haft jävligt kul när de komponerade och utformade dessa låtar, när de sökte och fann de konstiga, knäppa ljud de hittat att pryda sina nya sånger med och inte minst då de fått reaktioner på musiken från en lyssnande livepublik. Får man tro vad andra skrivit är Mogic Wales-kvartettens mest konventionella album hittills, vilket gör att jag misstänker att de tidigare plattorna är rena snedtändningarna, för inte är Mogic vad jag skulle vilja beskriva som en konventionell platta i alla fall. Men den är kul, den är spännande, den är bra, den är udda och den tilltalar upptäckarlusten och den inre busungen vi alla bär med oss. Jag är medveten om att många kommer hata en platta som denna, men de flesta kommer inte ens att upptäcka den. Bli inte som dem. Våga hoppa!