Ruby Throat –  Stone Dress

När fan blir gammal blir han religiös, sägs det. Katie Jane Garside är inte gammal, men hon är äldre än när hon röjde järnet med Riot Grrl-banden Daisy Chainsaw och Queenadreena. Ruby Throats musik på Stone Dress är till stora delar den rebelliska rockens raka motsats.

Stone Dress är först och främst en akustisk skiva. Den låter indiefolk (eller psych-folk som vissa föredrar att kalla det) oftare än den låter alternativrock och Katie Jane Garside sjunger oftast mjukt, ljust och innerligt med sin mest poetiska röst. Hon har gjort plattor under namnet Ruby Throat förut, men det var länge sedan nu. 2015 kom O´Doubt O´Stars och hon har sedan dess även hunnit med att segla jorden runt med sin man Chris Whittingham och dessutom har paret hunnit få en dotter. Denna nya lilla människa omnämns i titelspåret som skrevs då flickan vistades i Garsides mage. Ruby Throat är en brittisk duo, bestående av nämnda Garside och Whittingham. Den sistnämnde lirar rätt cool elgitarr på några av plattans spår. Annars är det mest akustiska gitarrer som ljuder bland övriga instrument. Ett lysande undantag från det lugna och en klar överraskning är ”Marybell (Rides into town on a pig)” som utmärker sig med trummaskin och ett helt annat stuk än resten av låtarna på plattan. Mitt recensionsex innehåller tolv låtar, men Stone Dress finns som dubbelalbum i handeln, där andra plattan innehåller ytterligare sex låtar. Generellt är det svårt att plocka favoriter från den här skivan eftersom merparten känns som en väldigt jämn enhet, och är det något jag hade velat förändra så skulle det vara att Ruby Throat gott kunde ha med ett par snabbare spår också. Lite enformigt blir det i längden, då skivan är en timme lång, men det är en mycket lyckad timme trots allt.