J. Mascis – Elastic Days

 

Mascis levererar tolv nya lugna, melodiska låtar på Elastic Days, ett album där han sjunger och spelar nästan allting själv. Fansen lär varken bli besvikna eller överraskade. Övriga reagerar förmodligen som jag själv: med en hyggligt belåten axelryckning. 

För mig var Dinosaur Jr mest ett bandnamn jag hörde eller läste om här och var under 80- och 90-talen, men inget namn jag intresserade mig för att upptäcka på allvar. De låtar jag hörde lämnade ingen längtan efter fler och än idag kan jag inte minnas någon specifik sång bandet gjort, varken från då- eller nutid. När så J. Mascis började göra soloplattor och skivor med The Fog mot slutet av 90-talet och under 2000-talet så var det ingenting som bekom mig över huvud taget. Således är Elastic Days den första soloskiva jag har hört i sin helhet med denne amerikanske mångsysslare och multiinstrumentalist. Det är en trevlig platta, lugn, avslappnad, melodiös och till stora delar akustisk, med ett varmt sound, men samtidigt lite småslött gubbig på det där sättet som både förmedlar trygghet, en med åren utvecklad självsäkerhet och så, tyvärr, en känsla av att sakna den innerliga energi som kan gjuta liv i låtarna på ett sådant vis att de borrar sig in i själen och verkligen betyder något för lyssnaren i längden. Med andra ord är Elastic Days en sådan platta som är trevlig och mysig att lyssna på när den väl ligger där inne i cd-spelaren, men det är mer tveksamt att jag själv kommer stoppa in den där särskilt ofta. Vill jag lyssna till musik i den här folkpopiga lägereldsstilen väljer jag hellre någonting i Neil Youngs digra diskografi. Young och Mascis har nämligen många musikaliska likheter, men är Elastic Days en typisk Mascis-platta så lär jag även i fortsättningen hålla Neil Young mycket högre.