Kennelklubben – Kennelklubben

1988 bildade ett par tonåringar från Göteborg syntbandet Kennelklubben, men fick inget skivkontrakt. I vuxen ålder, 30 år senare, kommer nu den självbetitlade skivan ut och det är verkligen ingen dum platta hårdrockaren och syntaren skapat tillsammans.

Christer Lundberg, programledare i Sveriges Radio och sångare i Universal Poplab, samt Martin Brändström, keyboardist och producent för melodiska death metal-bandet Dark Tranquility var polare redan på gymnasietiden. Deras band hette på den tiden The Kennel Club, men efter mer eller mindre taskiga refuseringsbrev gav man upp sitt lilla musikprojekt och ägnade livets kommande år åt andra saker som radiokneg, bröllop, barnalstrande och hårdrocksturnéer. Men cirklar är till för att slutas och efter 30 år blev det precis vad som hände. De två vännerna gick in i en studio, samma studio som den där många Dark Tranquility-plattor skapats, och där lirade de in sju syntlåtar. Resultatet är lika fint som deras mångåriga vänskapshistoria. Kennelklubben lirar avspänd, vemodig syntpop med fina melodier och svenska texter. Jag hade visserligen önskat mig lite större variation på låtarna, speciellt med tanke på att plattan knappt är en halvtimme lång, men här finns mycket känsla och en skön stämning som är lätt att absorbera. Lundberg sjunger bra, om än något konventionellt, men det gör inte så mycket då texterna gör halva jobbet. För mig som inte är göteborgare inger de en drömsk och romantisk bild av staden, inte minst i spår som ”Höghusmiljonär”, ”414” och ”Allt som nånsin fanns”. Svepande melodier faller som ett duggregn över nattlig asfalt och Kennelklubbens syntpop känns både 1980-tal och nutid.