Bill Ryder-Jones – Yawn

The Coral-gitarristen och trumpetaren Bill Ryder-Jones fortsätter sin solokarriär genom att ge ut Yawn, ett lågmält, tillbakalutat och emellanåt rätt segt album där inte mycket händer. Ryder-Jones sjunger nästan viskande, nära miken, och orden strömmar ut men innehållet förmedlas inte till mig känslomässigt.

Mellan 1996 och 2008 var Bill Ryder-Jones medlem i brittiska indiepopbandet The Coral. Sedan startade han sin solokarriär. Personligen har jag inte följt vare sig moderbandet eller Ryder-Jones soloprestationer, men har förstått att hans förra album (West Kirby County Primary) fick riktigt fin kritik. Förmodligen var det roligare än det här då. Yawn känns nämligen inte särskilt upplyftande eller spännande. Det är lojt framfört, segt, slött tempo, många låtar är snarlika och man kan tycka att innehållet är väldigt långt ifrån konvolutets glada pojke med sin busiga grimas. Åtminstone till dess att man får veta att pojken på omslaget föreställer Ryder-Jones storebror som avled när de var barn. Den insikten förändrar inställningen till det konstnärliga utförandet radikalt, men förändrar inte det faktum att låtarna och framförandet är småtrist, samt att skivans speltid är för lång. Yawn är Bill Ryder-Jones fjärde soloalbum och bör lyssnas på sent om natten i ensamhet för att få ut bäst och mest effekt. I ett par låtar sprakar gitarrerna på Neil Youngskt sätt men gurorna exploderar aldrig riktigt ordentligt och strax är det återigen så där sömnigt lugnt som låten innan och alla låtar före dess. Jag kan inte påstå att jag går igång på Yawn. Materialet är för svagt i det stora hela, låtarna är ofta för långa, även om en och annan melodi har sin stillsamma tjusning. Mer tillfredsställande än så blir det aldrig.