Bell Witch live på Musikens Hus i Göteborg

Det vankades doom metal ”långsammare än sniglar ute på söndagspromenad” på Musikens Hus i Göteborg och Zeros Martin Sernestrand var där. Foto: Anna Hulth.

Bell Witch är ett doom metal-band från Seattle i Washington, USA, som bildades 2010. Stora delar av 2018 har bandet turnerat runt och framfört 2017 års Mirror Reaper. Den senaste gången Bell Witch besökte Göteborg var på Truckstop Alaska i våras, strax innan de skulle spela på Roadburn Festival i Tilburg, Nederländerna, då framförde de ”bara” halva albumet, så det var dags för dem att återvända för att välsigna oss med Mirror Reaper i sin helhet.

Denna gång en tisdag och det är mellan 2 och 4 grader – men känns som flera minusgrader – det är lätt molnigt och kall luft dras in från havet, vilket gör att det är så där typiskt fuktigt och kallt som det bara är i Göteborg. Den här gången spelar Bell Witch hela albumet Mirror Reaper som är producerat och mixat av Billy Anderson (Swans, Sleep, Neuroris med mera). Vi snackar en låt i två ”akter” (det vill säga en A-sida och en B-sida på vinylutgåvan) på 83 minuter och 15 sekunder, det blir inte mäktigare än så.

Musikens Hus är kanske inte en optimal plats för en sådan här kväll: akustiken är så där, salongen är väldigt varm och kapaciteten är på cirka 350 personer kanske. Trucken har en mer intim och ”mysig” atmosfär jämfört med den något ”kallare” konsertlokalen på Djurgårdsgatan.

Innan bandet gick upp på scenen satte jag mig på en pinnstol längst bak i lokalen och väntade tillsammans med min vän Anna och ett glas vatten. Efter ett längre ”intro” av bara bas slår musiken an och folk i publiken börjar långsamt röra sig längre fram mot scenen. Där jag sitter hör jag hur folk runt omkring mig kallpratar och jag kommer på mig själv att hyscha en person som står och pratar högt i baren, bara några sekunder in.

Jag sluter ögonen och försvinner bort. Det är så bra att jag nästan inte kan hantera det, rent känslomässigt. Detta är inte en konsert, det är en ritualistisk mässa och jag förlorar mig själv i ljudmassorna. En upplevelse som sitter kvar i kroppen under hela kvällen, ibland måste jag öppna ögonen för att inte försvinna helt.

De spelar långsammare än sniglar ute på söndagspromenad, utan att det blir långtråkigt, men det är detta som gör dem så väldigt bra: att de kan ta en genre så starkt rotad på dessa sätt som doom metal är och göra det till något eget.

Tillsammans till musiken spelas ett berättande-visuellt montage skapat av Taylor Bednarz upp i bakgrunden. Bilderna består av dussintals arkivfilmer som utvecklats som en drömsekvens. I ”slutet”, kanske två tredjedelar in i spelningen gästar Erik Moggridge på sång. Hans röst! Den omsluter mig och är samtidigt dyster och försiktig. Mirror Reaper omdefinierar ordet ”vackert”. Förra årets bästa album och årets bästa konsert. Något av det bästa jag sett och upplevt på väldigt länge.

Det här är något som jag tror att fler folk skulle kunna gilla… nej, stryk det… det här är något jag tycker att fler folk borde gilla.