Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
I våras listade tidningen The Guardian det engelska kultbandet Nitzer Ebb som en av de mest inflytelserika grupperna just nu. Träffsäkert släpptes nyhetsbomben att bandet ska återförenas i originaluppsättning en tid senare. Vilka ingick då i EBM-pionjärbandet när de skrek ut sin tonårsaggression i hemstaden Chelmsford i mitten av åttiotalet? Vad har hänt under de här trettiofem åren och hur ser framtiden ut? Zeros Stefan Albinsson har pratat med David Gooday och Bon Harris för att ta reda på den sanna historien om Nitzer Ebb.
Bon Harris, Douglas McCarthy och David Gooday – där har ni originaluppsättningen av Nitzer Ebb. Tillsammans med designern Simon Granger utgör de vad som brukar kallas Nitzer Ebb Production (NEP). I skrivande stund gör sig kvartetten redo att än en gång erövra världen.
Sist det begav sig i den här klassiska sättningen var 1987. Den enda kända videoupptagningen med David Gooday skrikandes på låten ”Alarm” ser ni här:
Men låt oss ta alltig från början och reda ut begreppen efter hand.
Nitzer Ebb behöver naturligtvis ingen introduktion för Zeros läsare. Deras avtryck på musikscenen är stort och de har influerat mängder med EBM-, techno-, electro- och industriband. Tillsammans med Depeche Mode, Erasure, Nick Cave, Goldfrapp och Moby är de en av många klassiska akter på Daniel Millers skivbolag Mute.
Vad alla däremot kanske inte känner till är att Nitzer Ebb har sina rötter i den engelska staden Chelmsford. Douglas och Bon är numera bosatta i Los Angeles, men återvänder med jämna mellanrum till hemstaden, där David och Simon fortfarande bor. Det var också just i Chelmsford som de första stegen till återföreningen togs.
– Douglas sa en gång “Helvetet kommer att frysa till is innan Nitzer Ebb återförenas”, skrattar David Gooday. Så jag antar att helvetet är ganska kallt nu. Jag vet inte vilken temperatur det är hemma hos Douglas i Los Angeles, men jag ska fråga honom nästa gång vi pratar. Nej, haha, vi är väldigt glada över vad som har skett och allt hände väldigt naturligt. En av våra gemensamma vänner, Dave Arscott, har en klubb som heter Rubber Soul här i Chelmsford. Simon och jag hade pratat med honom om att spela på klubben med vårt nya band STARK, så jag skrev ett funkset som vi skulle framföra live. När vi repade inför giget var Bon hemma i Chelmsford och brukade titta förbi replokalen. Så jag frågade om han kunde tänka sig att spela med oss på Rubber Soul. Han gav tummen upp och det tror jag blev embryot till återföreningen. I december 2017 frågade Bon nämligen om Simon och jag kunde tänka oss att göra något med Nitzer Ebb igen. Jag hade goda minnen från Nitzers spelning i London 2006, där jag gick upp på scen tillsammans med dem och framförde ”Join in the Chant” och ”Murderous”, så jag tänkte ”varför inte”.
Hur ser du på den positiva respons och uppståndelse det blivit kring att ni återförenas? Hade ni väntat er det?
– Precis som du säger har vi fått jättefin respons från både press, media och fans. Det känns självklart väldigt smickrande och kul! Så även om helvetet nu skulle ha frusit till is, så kommer det nog att bli bra i slutändan, både för Nitzer Ebb och alla som gillar vår musik. Alla i bandet är väldigt taggade på att spela ihop igen!
Vad kan du berätta om era kommande konserter? Kommer showen att koncentrera sig på din och Simons tid i Nitzer Ebb?
– Nej, vi kommer inte lägga tonvikt på någon speciell skiva! Bon och Douglas har skrivit alldeles för många bra låtar genom åren för att vi ska fokusera på någon viss era. Sammanlagt har jag omarbetat ungefär 20 Nitzer Ebb-låtar, som vi tror kommer ge en bra bild av bandets långa och mångsidiga karriär.
Jag vet att många gamla Nitzer Ebb-fans hoppas på att få återse den klassiska metallburken John The Bin, som användes på scen i början av er karriär, och få höra låten ”Alarm”, där du står för de vokala insatserna.
– Haha, man vet aldrig! ”Alarm” får kanske en ny chans? Men jag vill poängtera att jag verkligen gillar massor med låtar från tiden efter att jag lämnade Nitzer Ebb. De som besöker våra shower kommer nog att upptäcka vilka, eftersom jag mixar livesetet och ger mina favoriter en speciellt kärleksfull touch. Men tyvärr måste jag göra dig besviken vad gäller John The Bin. Han ligger begravd på metallburkskyrkogården sedan länge…
Det unga Nitzer Ebb var kända för sin vansinniga energi. Är det möjligt att återskapa samma typ av entusiasm och rå kraft 30 år senare?
– Ja, definitivt! För oss handlar det helt och hållet om energi. Jag tycker inte att vi har tappat mycket på den punkten, men ni får komma på konserterna och själva avgöra om vi håller vad vi utlovar. Jag tror i alla fall att nästan alla Nitzer Ebb-fans kommer att känna igen och gilla våra shower. Bon kommer att sitta bakom trummorna, Simon och jag kommer att sköta maskinerna och mixa musiken, och inte helt oväntat får Douglas ta hand om micken. Så på många sätt blir det en klassisk Nitzer Ebb-show, men i modern och uppdaterad tappning!
Har ni förresten gjort några nya låtar i denna originaluppsättning av bandet?
– Vi håller på att spela in en The Stooges-cover. Detta som hyllning till vår barndomsvän Donald Rodie, som var ett stort Stooges-fan, men tyvärr gick bort i cancer nyligen. Jag kommer inte att avslöja vilken låt det handlar om, fast jag kan säga så mycket som att Dave Arscott sjunger på en version och alla från Nitzer Ebb på en annan. All vinst från försäljningen kommer att gå till en cancervälgörenhet som Donalds fru Sharon får välja.
Efter att intervjun gjordes har Zero fått obekräftade uppgifter om att det handlar om låten ”Fall In Love With Me”, som egentligen inte är en Stooges-låt, utan är tagen från Iggy Pops legendariska sjuttiotalsalbum Lust For Life. Vi vet dock inget säkert, utan får återkomma med mer information när vi fått fler uppdateringar.
Att kopplingarna till Nitzer Ebbs barndomsstad är starka råder det i alla fall inga tvivel om. Bon, som är bosatt i Los Angeles, köpte nyligen ett hus i Chelmsford. David och Simon har båda rotat sig permanent i staden efter att de lämnade bandet. David berättar vad som hände när Bon och Douglas drog vidare för att bli stora stjärnor.
– Jag startade ett byggbolag och skaffade familj i samma veva. Där är jag fortfarande kvar, säger han med ett leende och fortsätter:
– Jag har aldrig ångrat att jag lämnade Nitzer Ebb då. Vi gick i olika riktningar. Men naturligtvis är det väldigt roligt att vi hittat tillbaka till varandra igen!
David berättar samtidigt att han hela tiden haft kvar en koppling till bandet, även om han inte varit officiell medlem längre.
– Jag har alltid varit lite involverad bakom kulisserna. Bland annat hjälpte jag till med omslaget till Big Hit. Teckning och bildkonst har alltid har legat mig varmt om hjärtat och jag hade en klar idé om hur omslaget skulle se ut. Tillsammans med Simons design blev slutprodukten perfekt. Simon hjälper förresten fortfarande till med designen, även om Douglas själv låg bakom boxen som nu ges ut i av Pylon Records i USA.
Avslutningsvis vill David gärna lägga in ett gott ord för sitt och Simons nya projekt, STARK.
– Jag hade skrivit låtar hemma i min studio, TUNC, under några år och kände att projektet borde utvecklas framåt. Så jag frågade Simon om han ville vara med i STARK. Nu brinner vi verkligen för bandet och hoppas kunna göra mycket spännande grejer tillsammans framöver!
Tiden är över för denna intervju och jag måste lämna David. Men jag skickar med honom en hemuppgift i form av att fundera ut några viktiga platser med Nitzer Ebb-koppling. Svaret kom blixtsnabbt med hälsningar från både David och Bon. Så boka en flygbiljett till England och gör Nitzer Ebb-sightseeing i Bon, David, Douglas och Simons fotspår!
I NITZER EBBS FOTSPÅR
En dryg timme nordost om London ligger Chelmsford. Tar man motorväg A13 från den brittiska huvudstaden passerar man på vägen bolagskollegorna Depeche Modes födelseort, Basildon (se Zeros Depeche Mode-guide här). I Chelmsford finns det egentligen inte mycket att skryta om, men de är i alla fall duktiga på rugby och att brygga öl. Självklart är det också rätt ställe att ställa sig på torget i nyputsade kängor och spela Electronic Body Music på högsta volym! (OBS, Zero tar inte ansvar för eventuella klagomål från Chelmsfords poliskår!)
Hursomhelst – låt oss ta en närmare titt på denna mellanstora stad i Essex, belägen ungefär 50 kilometer från London. Vad har den betytt för Nitzer Ebb och vilka minnesmärken finns det att besöka? Jo, en bra början är Sandon School (Molrams Lane) i Chelmsford, där Bon och de andra brukade plugga om dagarna. Killarna hängde dock minst lika mycket ute på stan och två viktiga träffpunkter där var tågstationen (Duke Street) och skivaffären Parrot Records (High Street). ”Martin, som ägde skivaffären, var en supercool kille”, berättar Bon och tillägger att de efter skivinköpen gärna gick och drack något gott i tehuset på Co-op (Moulsham Street).
Bon växte upp i stadsdelen Great Baddow och i föräldrarnas vardagsrum på Maldon Road 38 repade bandet under den första tiden. ”Varje lördag rev vi ut alla möbler för att göra plats för instrumenten”, minns han.
Senare flyttades bandets replokal någon kilometer längre ut från centrum. Närmare bestämt till David Goodays barndomshem, beläget på samma gata, Maldon Road. Om några Nitzer Ebb-fanatiker vill ta en titt på huset, så hittar ni det på Maldon Road 45. Tio minuters gångväg därifrån, på 4 Hopkirk Close i Danbury, bodde Douglas som kom att bli bandets frontfigur.
”När vi sedan började få spelningar repade vi på Village Hall i Denbury (Main Road)”, berättar David. ”Efter repen drog vi ner till skateparken i Danbury. Bandets första spelning hade vi på YMCA på Victoria Road och vi fick 10 pund i gage!”.
”Efter repen och gigen hängde vi gärna på vinbaren ovanför puben Prince of Orange (7 Hall Street)”, minns Bon. ”Det var ett av få ställen där man kunde ta en drink utan att bli hotad att få tänderna inslagna. Här jobbade dessutom vår vän Chris Piper, som var en del av Nitzer Ebb Production i början”.
I samband med återföreningen och världsturnén släpper gruppens amerikanska skivbolag Pylon en extremt genomarbetad box innehållande samtliga album på vinyl och en gedigen bok med texter, bilder och anekdoter om gruppen. Till alla som läst intervjun erbjuder Zero här en exklusiv kod till boxen som ger er 20 % rabatt.
Rabattkod: 20PYLON
(Rabattkoden ger dig 20% på den limiterade utgåvan av boxen Gäller fram till den 11 januari 2019)
- The Sandon School – Molrams Ln
- Chelmsford Train station – Duke Street
- Parrot Records – 73 – 75 High Street (I Parrots lokaler huserar idag butikskedjan WH Smith)
- Co-op, The Quadrant 220 Moulsham Street
(Obs! Nybyggnad. Co-ops gamla byggnad är riven. Någonstans i detta kvarter bor för övrigt David Gooday idag. Co-op återfinns idag på New Street) - Bon Harris barndomshem – Maldon Road 38, Great Baddow
- David Goodays barndomshem – Maldon Road 45, Dunbury
- Douglas McCarthys barndomshem – 4 Hopkirk Close, Danbury
- Village Hall i Denbury – Main Street
- YMCA – Victoria Road
- Prince of Orange – 7 Hall Street
- Skate Park, Danbury
