Lala Lala – The Lamb

Lillie West, en amerikanska som spenderat alldeles för mycket av sitt unga liv åt att kröka och knarka, känner inte längre igen sig i sitt debutalbum Sleepyhead. Det gör hon däremot i The Lamb, hennes nya platta med Lala Lala som handlar om att lära och om att lära om.   

Lillie West var tjugo bast när hon började göra musik. Vid det laget hade hon hunnit födas i Kalifornien, vuxit upp i London tills hon var tolv år gammal, flyttat tillbaka till USA och spenderat tonåren i Los Angeles, pluggat på Art Institute of Chicago för att tillfredsställa föräldrarna men insett att hon föredrar musik framför visuell konst. 2016 gav hon ut självproducerade Sleepyhead. Sedan dess har hon satsat helhjärtat på musiken. Ja, när hon inte söp och knarkade förstås, och tydligen förekom det mycket av dessa gifter. Men som 24-åring är Lillie West ren igen och The Lamb handlar en hel del om det, om att lära sig nya saker, att lära sig av med en del mindre bra vanor, att kämpa vidare mot demonerna utan att vara borta i skallen, om kompisar som mist livet och annat relaterat till en ung människas liv när det levts för hårt, för fort och för självdestruktivt. Sleepyhead handlade om ”drickande och romantiska situationer”, en ämneskombination som West knappt känner någon relation till alls längre. Lala Lalas platta The Lamb är framförallt textmässigt intressant, som jag ser den. Musikaliskt har hennes indiepop såväl åsar som dalar, men åsarna är sällan tillräckligt höga för att göra mig hög och dalarna är emellanåt rätt djupa. Med andra ord: The Lamb är inte någon helgjuten platta, men samtidigt har den guldkorn, väl värda att kolla upp. Jag tror att Lala Lala har vissa chanser att segla till högre höjder så småningom, West har inte kommit dit riktigt än bara, men hon har åren och livet på sig.