Mudhoney – Digital Garbage

I och med Digital Garbage har Mudhoney gett ut sin 10:e studioplatta och den är politisk, den är rätt ilsken, och det låter väldigt mycket Iggy Pop om väldigt många låtar. Det är vad som slår mig allra först när jag manglar plattan i cd-spelaren. 

Seattles Mudhoney firar 30-årsjubileum i år, både som existerande band (de startade 1988) och med sin skivutgivning (Ep:n Superfuzz Bigmuff som släpptes samma år). Under dessa gångna 3 decennier har bara en enda medlem avvikit, nämligen basisten Matt Lukin som lämnade bandet 1999. Således är det fortfarande Mark Arm (sång, gitarr), Steve Turner (gitarr), Guy Maddison (bas) och Dan Peters (trummor) som utgör Mudhoney. Uppenbarligen gillar dessa fyra herrar punkfarfar Iggy Pop förbaskat mycket då mer än hälften av skivans 11 spår låter så mycket Iggy att de kunnat komma från en platta med honom istället. Till och med Mark Arms sångröst och sätt att artikulera låter som att han kopierar herr Osterberg. Ironiskt nog är det dessutom de låtarna som är skivans bästa. Den egensinniga dynamiten hos Mudhoney ligger således i texterna istället. En låt som ”Kill yourself live” handlar om att uppnå evigt ”liv” i det digitala flödet genom att ta självmord on line och få en massa ”likes” för det, och det är i den låten albumtiteln återkommer i texten. Den amerikanska religiösa högern får pisk i både “21st century pharisees”, “Prosperity gospel” och “Messiah’s lament”, och i “Please Mr. Gun” som handlar om massmördare som massakrerar oskyldiga individer med skjutvapen driver Arm med samma religiösa klientel genom att upprepa strofen “We’d rather die in church”. Fler välskrivna texter finns att tillgå, men bryr man sig inte så mycket om den saken är Digital Garbage dessutom en utmärkt platta att förfesta till med kall öl.