Godflesh live på Sticky Fingers i Göteborg

Industrimetallen tog över Göteborg och Zeros Martin Sernestrand var där. Foto: Anna Hulth.

Kan ni tänka er ett bättre sätt att tillbringa en lördag på, än att gå på en konsert med Godflesh? Jag menar, varför sitta hemma och deppa. I kväll var dock konkurrensen hårdare än så, det var inte bara tv-soffan Birmingham-gänget hade att konkurrera med. Under lördagen ställdes två musikaliska ytterligheter mot varandra. Godflesh, den hårda och skrikiga industrimetallens skapare, ställdes mot Watain, den svarta metallens tronföljare som har gjort den mörka musiken rumsren. Båda två högst intressanta på sina olika sätt. Jag valde Godflesh med förband. Inte så mycket för att jag föredrar det ena framför det andra, utan mest på grund av omständigheterna. Jag ska nämligen till Köpenhamn om två veckor och se Watain, så därmed föll det sig ganska naturligt att välja Godflesh i kväll.

Första gången den brittiska duon stod på en scen i Göteborg var för 28 år sedan. Klassiska Valvet gästades av fabrikörerna och deras blytunga mangel lockade enligt ryktet cirka åtta personer i publiken. Trots att publiken var så fåhövdad klingar fortfarande maskinerna i de fallfärdiga anläggningarna, det sägs att ljudstyrkan var så hög att folk var tvungna att lämna lokalen. Som vanligt mixar bandet gamla klassiker med nytt material. Och även om den senaste skivan är väldigt stark, så var det uppenbart att publiken var där för att höra klassiker. Och det var också det vi fick. Fyra låtar från Streetcleaner, tre låtar från Pure, två låtar från Selfless och en från Post Self. Godflesh spelade i drygt 60 minuter och hann med tio låtar. Bara en, titelspåret, från senaste skivan.

Klassikern ”Like Rats” inledde kvällen och jag och resten av publiken var fast från början. Personen bredvid mig ”sjöng” med en inlevelse som skulle få nästan vilken fotbollskör som helst att verka försynta. Vid halvtolvtiden så klingade det sista ackordet ut och bandet tackade för sig med ett fåordigt: ”Thank you!” Antagligen tackade grannarna också för att det blev tyst i huset. Då hade vi fått höra låtar som tidigare nämnda ”Like Rats”, ”Christbait Rising”, ”Streetcleaner”, ”Tiny Tears”, ”Post Self”, ”Spite”, ”Mothra”, ”Predominance”, ”Bigot” och 1995 års ”hitsingel” ”Crush My Soul”. En gitarr, en bas och en trummaskin. Ett kompakt tryck med bra balanserad ljudbild. Visst är det löjligt att vräka på med superlativ, men jag fastnade för Godflesh tidigt 90-tal och sedan har de suttit. Allt annat än lättviktigt men ändå genialt.

Först ut var Author & Punisher. Author & Punisher är industri likt Godflesh, men i stället för ”riktiga” instrument skapar San Diego-sonen Tristan Shone all musik med hjälp av maskiner. Han startade projektet i januari 2004, men har trots det redan hunnit släppa åtta plattor. Senaste albumet släpptes av Relapse Records, den 5 oktober. Jag gillar det jag hör, men samtidigt är det något som fattas. Kan inte riktigt ta på vad. Det är hårt och malande, men kanske lite för tillrättalagt. Jag tycker att man kan få lite ”njaa”-känsla – det är inte dåligt, men inte heller kanon. Det saknas lite totalt jävla mörker. Nåväl, bra är det i alla fall, varför inte döma själva?