Paperwing – Alone We Walk The Land

I Grow Paper Wings kortade namnet till Paperwing och spelade in debutalbumet Alone We Walk The Land. Två kloka beslut. Att Jenny Soovik, som är Paperwing, influerats av Björk och Robyn känns inte direkt som något scoop när man lyssnar till henne.

Att ha influenser är naturligt för alla musiker. Att göra något eget av dessa och tillföra sin själ till influenserna är det dock inte alla som gör, men det har Paperwing lyckats bra med på Alone We Walk The Land. När jag lyssnade på albumet första gången tänkte jag instinktivt på Robyn, utan att då veta vad hennes musik betytt för Paperwing. Det läste jag mig till några dagar senare när jag återigen stoppat plattan i cd-spelaren. Det här albumet är en växare, en sådan där platta som blir bättre ju mer man hör den. Den är huvudsakligen elektronisk, ofta drömsk, lite som filmmusik men med uttrycksfull sång i varje spår, och den är väldigt lagom varierad. På så vis blir skivan aldrig enformig, men heller inte ojämn. Man vilar naturligt i musiken, förs framåt av de vågor som låtarna utgör, och efter lite över trettio minuter har man nått hamn och tystnad återstår. På vägen dit har man tillåtits sväva, invaggats i varm trygghet, utsatts för överraskningsmoment och varit med om allt ifrån stillsam, själslig frid till dramatiska, nästan bombastiska kraftansamlingar. Alone We Walk The Land är ett mycket moget debutalbum, men så har Soovik pysslat med musik länge också. Det märks. Det känns. Och det fungerar alldeles utmärkt. Ibland kan jag önska mig något tydligare melodier, men Paperwings musik är som en lyckad korsning av elektronisk pop och artpop och då ska det kanske inte vara mer lättillgängligt än så här? Det får var och en avgöra själv när ni hör musiken. Och höra den bör ni absolut göra.