Henric De La Cour – Gimme Daggers

Yvonne, Strip Music, två soloalbum, en dokumentärfilm och så nu, kronan på verket: Gimme Daggers. Här finns inslag som påminner om The Mission, The Cure, Orchestral Manoeuvres In The Dark, men främst är detta en egensinnig resa genom ljus och mörker. Bakom ratten sitter Henric De La Cour tillsammans med producenten Rikard Lindh. 

I dokumentärfilmen om Henric De La Cour framgick att han lider av cystisk fibros, en sjukdom som nästan alltid innebär en alltför tidig död. Eller gjorde, snarare. Under filminspelningen – som varade i fyra år – lanserades en bromsmedicin, vilken naturligtvis måste ha inneburit en ofattbar förändring för de som lever med den obotliga sjukdomen. Med denna magiska bakgrundshistoria i huvudet är det lätt att läsa in väldigt mycket i de texter Henric De La Cour sjunger på Gimme Daggers. Men även om man inte känner till historien bakom är detta en grymt lyckad platta. Den andas 80-tal förstås, som all musik av det här slaget, men känns likfullt väldigt 2018. Och låtarna, 12 stycken till antal, är otroligt lätta att tycka om. Melodierna är starka, framförandet utmärkt, Rikard Lindhs (även han medlem av Yvonne tidigare) produktion är tung, kompakt och luftigt snygg på samma gång. Här bjuds på skör skönhet, asfaltsmörk svärta, uttrycksfull sång, dansant sväng och väldigt inbjudande melodier. Bäst av allt med plattan är att i stort sett varenda låt är lika bra, men på olika vis. Jag vet inte hur många gånger jag lirat albumet, men varenda gång den slutat har jag känt för att sätta på den igen, och sådant händer inte mig ofta, då jag är en rastlös själ med väldigt bred smak som gärna hoppar hejdlöst mellan väldigt olika genrer. Frågan nu är bara hur De La Cour ska kunna följa upp Gimme Daggers med någonting lika fulländat. Det lär bli svårt.