Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
Göteborgsbaserade iDEAL fyller 20 år som skivbolag, konsertarrangör och energigivare. Detta firades i lördags med fyra kraftfulla framträdanden på Lilla Scenen på Folkteatern, och med en mycket speciell gäst i form av den mytomspunne japanen Keiji Haino. På plats var Zeros Martin Sernestrand.
Sedan starten 1998 har Joachim Nordwall släppt skivor av såväl svenska som internationella artister. Han släpper på CD, kassett och vinyl och gärna i exklusivt limiterade upplagor. Det handlar om experimentell musik och ljudkonst. Mellan 2003-2006 drev Joachim Nordwall iDEAL-festival i Göteborg. Detta var en tredagarsfestival i Göteborg för experimentell musik främst på Jazzklubben Nefertiti. Här bekantade jag mig för första gången med saker som Leif Elggren, Mats Gustafsson, Kid606, Viktor Sjöberg, BJ Nilsen, Henrik Rylander, Earth och Sunn O))).
Upplägget för kvällen är enkelt: fyra akter med 15 minuters rast mellan varje. De tre första akterna är 30 minuter var och en medan sista akten är cirka 75 minuter. Först ut är Leif Elggren. Han är den lekfulla konstnären som har arbetat med ljud, bild och framförande sedan sent 70-tal. Att utforska musikens inre erbjuder stora svårigheter och vi vet ännu inte med säkerhet hur detta är beskaffat. Vi skulle behöva se in i tonkonstens kompositioner, men det låter sig inte göras. Direkta mätningar kan endast göras på ytan av ljudlandskapet. De kan utföras i djupa gruvor och borrhål.
Mätningar i sådana visar att ljudskorpan är relativt sett tunnare än skalet på ett äpple. Ljudskorpan tillsammans med översta delen av ljudlandskapet bildar den fasta melodin. Melodin omsluter musiken med trögflytande tonföljder som har hög intensitet. Leif Elggren har ett tiotal plåtburkar utställda på golvet som han har sammankopplat med elektroniska strömningar. Dessa kraftiga, långsamma strömningar spräcker melodin och flyttar musiken. Som en följd av detta är melodin inte hel utan sprucken och består av ett tjugotal olika delar som rör sig i förhållande till varandra.
Det är 15 minuter rast och jag sätter mig på soffan i foajén tillsammans med min vän Robin och funderar på vad vi just har hört. Vi kan skilja mellan tre olika typer av frågor: Vad är musik och vad är konst? Vad är bra och vad är ”bara” intressant? Vad är konst och vad är konstigt? Jag vet inte om vi hinner komma fram till något svar men vi är i alla fall båda överens om att Leif Elggrens akt är mycket bra. Klockan ringer in och nästa akt är Nadine Byrne. Hon är den av kvällens akter som ligger närmast vad vi skulle kalla ”musik”. Nadine Byrne gör esoteriska experiment med konst, film och musik.
Musikaliskt ligger hon nära 80-talets industri när den gick mot synt, men det är med egen ton, personlighet och skönhet hon skapar. Nadine Byrnes musik är ljudmassor i rörelse och de uppkommer genom tryckskillnader i tonföljderna. Dessa i sin tur bildas på grund av ljudskorpans ojämna uppvärmning av tonföljderna och de temperaturskillnader som blir resultatet. När det finns tryckskillnad mellan två områden på samma nivå kommer musiken att strömma från områden med högt tryck mot områden med lågt tryck. Ju kortare avståndet är mellan ett mäktigt högtryck och ett djupt lågtryck desto kraftigare blir musiken.
Tredje akten står ljud- och bildkonstnären John Duncan för. Han kom ur den fria och lekfulla Los Angeles Free Music Society men gick snart mot en mer konceptuell och mörk konst. Kvällens konsert är baserad på sinustoner, det vill säga en ton som bara består av en frekvens, utan övertoner. Musiken kan beskrivas som en ljudkurva och har således egenskaperna våglängd, amplitud och fas som höjs och sänks. Storheten i musiken orsakas framför allt av frekvensen och i mindre grad av ljudkurvans dragningskraft. På den delen av tonen som är vänd mot frekvensen dras ljudet mot frekvensen och det blir ett högfrekvent ljud, högt oväsen. Samma sak inträffar på den motsatta sidan av tonen. De delar av tonen som ligger mitt emellan de båda högfrekvenserna har lågfrekvent ljud, lågt vilande tystnad. Utmärkt och kvällens höjdpunkt!
Sista akten är Keiji Haino. Han är kvällens huvudakt. Keiji Haino arbetar bland annat med drone, fri improvisation, minimalism och noise. Så även i kväll. Till skillnad mot tidigare akter innebär Keiji Haino ett växelbruk, där musiken vissa gånger odlas av sinnesutmanande röstimprovisationer medan andra gånger handlar om högljudda gitarrverk. Den här biten är jag själv inte så förtjust i, utan jag gillar bäst när det mest experimentella ligger i träda och de mer elektroniska oljudet får musiken att växa igen med gräs och buskar, som sedan bränns inför nästa spontana infall av disharmoniska missljud. På så sätt får musiken ett tillskott av bland annat kväve. Nej, tyvärr är Keiji Haino mer intressant än bra, men inte tillräckligt intressant för att vara bra utan bara någon slags kakofonisk smörja.
