Ljus –  Mörkrets Prins

Daniel Filipsson kallar sig Ljus och gör indiepop. Det gjorde han redan då han debuterade 2013, men sedan gick åren och bara några udda singlar gavs ut. Nu är han alltså tillbaka med en fullängdare, titulerad Mörkrets Prins.

I de tre inledande spåren på Mörkrets Prins känns Ljus mest som en Håkan Hellström-kopia, och en sådan har åtminstone jag inget behov av. Men därefter hittar han emellanåt någonting som framstår mer som en egen stil och det är då den här skivan blir bra och berör på riktigt. Låten som öppnar för denna stil heter ”Vendetta” och gavs ut som andra singel från plattan. Den första singeln heter ”Stella” och handlar om förintelseöverlevaren Stella Tjajkovski. ”Vendetta” tar också upp ett tyvärr alltid aktuellt ämne, nämligen barnmisshandel, och texten är definitivt gripande, tänkvärd och välskriven. Därefter rullar albumet på med sex låtar ytterligare och som jag ser det funkar en del bättre än andra. ”Trollkonstnär”, ”Åsarna” och ”Hemma” hör till de bättre. Ljus skriver svenska texter – ofta riktigt bra sådana, då han inte duckar för svåra ämnen – och har jobbat fram ett flertal tydliga melodier. Han klär merparten av låtarna i mer eller mindre vemodiga kostymer, men inte utan att släppa in hopp, positivitet och som namnet antyder: ljus. Det är tveklöst så att Daniel Filipsson har talang för det han gör, men samtidigt är det många Hellströmskopior där ute nu för tiden och ännu känns det inte som att Ljus har hittat sin egen hundraprocentiga identitet. När han gör det tror jag att han också kan göra en grymt bra och helgjuten platta, vilket gör Mörkrets Prins till ett steg på väg mot något större och mer egensinnigt.