Mogwai – Kin (soundtrack)

En filmkritiker skrev någon gång att skall ni bara se en film detta årtionde, se den här. (Vem eller vilken minns jag inte, haha.) Jag säger: skall du bara lyssna på ett soundtrack under hösten, välj denna platta. Det finns några band vars musik är filmisk – Mogwai är ett av dessa. Oavsett om det är “riktiga” plattor eller musik för filmer av olika slag – så är det som en ny platta. Ni minns säkert deras musik till Mark Cousins film Atomic som släpptes i april 2016. Och innan dess har de också gjort musik till en film om Zidane.

Köpa en hel LP bara för en film som du inte har sett eller förmodligen kommer att se? Javisst, om så skivpriset var det dubbla. Om det till och med var så att det var enda plattan du köpte i år. Du får en långsam musik på drygt 34 minuter som du aldrig kommer att bli kvitt. Du kanske inte minns exakt orden (även om det bara är avslutande ”We’re Not Done” som faktiskt har ord) eller melodin. Men känslan av ödslighet, tomhet och sorg är så intensivt gestaltad att jag är tvungen att stänga dörren om mig och bara låta klumpen i halsen omvandlas till gråt.

För oss som vandrat tillsammans med Skottlands stolthet sedan mitten av 90-talet – och gudarna skall veta att det har varit en fantastisk resa – har ett spår som ”Mogwai Fear Satan” på debutplattan aldrig riktigt mött sin like. Där liksom i nya Kin upphör Mogwai aldrig att överraska och förvåna. Det är typiskt Mogwai – mestadels instrumentalt – ömsom smekande vackert för att sedan bli något helt annat – precis som det ska med andra ord. Då, 1995, bara skrek Mogwai ut sin förtvivlan och smärta. Det förundrar mig än i dag att de spända nerverna ändå höll.

Jag vet egentligen inte om Mogwai mår bättre i dag eller om de lärt sig tygla sin ångest. Här piper oron mer än skriker. Gitarrerna kvider dämpat men de nålsticken svider lika bra som någonsin fläskiga gitarrer. Nåväl, kanske är det bara jag som läser in allt det här i deras musik. Vad vet jag? Själv tycker jag att låtarnas distinkta gitarrspel griper tag och behåller kraften. Hjärtslag spelar så tätt och säkert någon kan begära, ändå lämnar några låtar mig oberörd. Men skit samma… tro mig, detta är en rogivande platta som växer och växer och är på vippen att hamna ett pinnhål högre på betygsskalan.