Matt Bianco – Indigo (Deluxe Edition)

Cherry Red återutger Matt Biancos sophistipopklassiker Indigo (1988) på 3 cd med inte mindre än 37 b-sidor, mixar och alternativa versioner som bonusspår.

Vid Indigo (1988) hade sophistipop-orkestern Matt Biancos latinjazzpop tagit en lätt elektronisk vändning, vilket så klart kan kännas mindre äkta och organiskt. Och kanske lite plastigt, men det hör 80-talet till. Inte för att Matt Bianco hade tappat sin själ helt. Det finns fortfarande mycket jazz här, såväl som inslag av Prince-funk och latinrytmer à la Miami Sound Machine.

Saxofonsolot i ”Don’t Blame It on That Girl” spräcker på så att det för tankarna till när Tackleberry kliver in i strandfestscenen i Polisskolan. Kombinationen housepiano och tvärflöjt i ”Wap Bam Boogie” ger förstås alltid bonuspoäng.

Men tyvärr är låtskrivandet mycket mer anonymt än exempelvis… Ja, jag tar till Paul Weller som vid ungefär samma tid släppte den ambitiösa Confessions of a Pop Group med sitt The Style Council. På Indigo finns helt enkelt inte de minnesvärda sånger som man måste utgå från innan man klistrar på arrangemang och produktion. Men ytan är ytterst behaglig.