Nico Rivers & The Black Grass – Tiny Death

En mix av indierock, pop och folkrock blir verklighet när Nico Rivers slår sig ihop med The Black Grass och gör låtar på temat omvandling. Boston-artisten har tidigare gett ut tre självproducerade EP:n. Tiny Death är hans första fullängdare.

Nico Rivers röst påminner en del om Per Gessles emellanåt. Den är ljus, det är något med sättet hur han uttalar själva orden och sångstilen, rent generellt, som får mig att tänka på Halmstadssonen. Musikaliskt finns egentligen bara en likhet: bägge lirar melodisk popmusik. Ser man till Tiny Deaths skivomslag och titel skulle man lätt kunna tro att det här är en mörk och deprimerande platta. Så är inte fallet. Den är inte glättig eller tjo-och-tjimig heller. Ibland kan den vara lite vemodig som i ”Ghosts”, men oftast seglar den fram på sina många gånger välfunna melodier och ett tempo som varken är segt eller aggressivt energiskt. Att placera och jämföra Nico Rivers & The Black Grass med andra band inom genren är inte helt lätt, då låtarna – liksom skivans tema – förvandlas från det ena till det andra. Låt mig ge några exempel: avslutande ”The wheel” är en stillsam sak om att ömsa skinn som då och då lyfts till ett crescendo för att landa i lugnet igen, ”Devil´s boots” glider försiktigt fram på ett skönt gung och förvandlas snart till en snabb rocklåt med drivande trummor och nästan rockabillyaktigt drag, ”In the reeds” är en instrumental bagatell på en och en halv minut, medan ”Misty Nebraska” är en kanonlåt som jag skulle vilja beskriva som en mix av Simon & Garfunkel och tidig Bob Dylan ungefär. Och så där fortsätter det genom albumets tio spår. Lyssna gärna och bilda dig en egen uppfattning. Glöm i så fall inte att även ge ”Oildrips” en chans. Den hör till skivans bättre spår.