Calle Karlsson – Monterey Shoreline

Calle Karlssons förra singel var på svenska, men på EP:n Monterey Shoreline har han övergått till engelska på samtliga fem låtar, och det funkar lika bra det. I kompet finns såväl flöjt som dragspel, pedal steel och percussion, likväl som standardinstrumenten.

Gitarristen och sångaren Calle Karlsson inleder snyggt med låten ”Monterey” som ger sådan 70-talskänsla att man skulle kunna tro att den skrivits i början av det decenniet. Låten är en popig sak med refräng som sitter likt en smäck, Göran Sjöwalls flöjtspel förstärker 70-talssoundet rejält, och man blir helt enkelt glad av att höra låten. Nästa spår heter ”Shoreline” och är inte lika direkt, men denna sång om behovet av kärlek och fred är tyngre, mer modern i sin utformning, och som lyssnare börjar man ana att Karlsson har fler strängar på sin lyra än vad man först kanske trott. I ”Carry on” är det till exempel ren country som gäller, med utmärkt pedal steel av Berra Karlsson och läckert gitarrspel av – förmodar jag – Martin Floberg. Även ”The sun song” har en stark countrykänsla, om än uppblandad med folkpop, och i avslutande mer popiga ”Seize the day” delar Calle Karlsson och Annika Fehling på vokalkonsterna. Personligen tycker jag allra bäst om skivans tre första låtar, men de andra två är också trevliga, om än inte fullt lika trevliga. Calle Karlssons hesa sångröst är kanske inte den vackraste eller mest originella jag har hört, men killen har känsla och den når fram till mig som lyssnare, och det räcker gott så. Musikaliskt gör alla inblandade ett fint jobb här och jag undrar om det här gänget skulle kunna ro iland en fullängdare utan att dippa alltför mycket? Efter förra singeln och den här EP:n är jag övertygad om att ett album skulle innehålla många riktigt bra låtar i alla fall, för Karlsson skriver samtliga själv eller tillsammans med andra och han vet uppenbarligen hur en snygg melodi och minnesvärd refräng ska låta.