Månskensbonden – Vårat Ödeland

Månskensbonden lär inte kunna undgå att bli jämförd med Vasas Flora och Fauna på grund av sin österbottniska dialekt. Men kanske också på grund av den charmiga popmusiken, de ärliga, känsliga texterna och den direkta närhet som presenteras på Vårat Ödeland.

Markus Bergfors antog namnet Månskensbonden efter diverse tröttsamt flyttande omkring bottenviken. Han skippade de engelska texterna, hittade tillbaka till den österbottniska landsbygdssvenska han växt upp med och skapade så småningom sitt debutalbum under sitt nya alias. Det gjorde han helt rätt i, tycker jag. Vårat Ödeland är en mycket lyckad popskiva, lätt att uppskatta med ens och som sedan sätter sig djupare, ju fler gånger man hör den. Åtta låtar på lite över trettio minuter, åtta små noveller, inblickar i ett liv långt ifrån storstadens dekadans, lätta refränger att sjunga med i, en självklarhet i framförandet som känns fullkomligt naturlig, och plötsligt befinner man sig bara i Månskensbondens hemby Kvevlax utanför Vasa, upplever hans minnen, hans glädjeämnen och bekymmer. Det är möjligt att någon, uppväxt i en mindre stad eller by någonstans i Sverige, känner igen sig i Månskensbondens texter på ett vis som gör dem allmängiltiga och hemtama, men för mig som inte har den uppväxten blir lyriken smått magisk, ja närmast romantisk, utan att för den skull bre på med glittrande överdrifter och fantastiska händelser. Månskensbonden tycks hålla sig nära jorden när han skriver och resultatet är i det närmsta lysande. Jag tänker inte nämna några favoritlåtar från den här skivan eftersom samtliga är favoriter och eftersom man inte bör klippa loss en scen ur en film bör man heller inte peta ut en låt ur den helhet som Vårat Ödeland bildar. Den här skivan ska avnjutas i sin helhet, helt enkelt.