Kristoffer Bolander – What Never Was Will Always Be

Tolv drömska låtar med engelska titlar och mycket atmosfär rullar in i rummet när man placerat What Never Was Will Always Be i cd-spelaren. Kristoffer Bolander har en bakgrund i alternativa folkpopbandet Holmes och har även gett ut ett debutalbum som soloartist. På uppföljaren är soundet mer elektroniskt.

Puritaner av folkrock och folkpop vänder sig säkert i sina gravar, sängar, soffor eller var de nu må ligga när de lyssnar på Kristoffer Bolanders nya platta. Det här är väldigt, väldigt långt ifrån fioler, knätofsar och americana, men ändå kan man inte säga att Bolander lämnat genren bakom sig. Den gror under ytan ibland, visar sig mer tydlig i andra fall och ibland känns den helt försvunnen. Många lyssnare ser nog What Never Was Will Always Be som en ”vanlig” popplatta med många fina melodier, ett elektroniskt sound som samsas med en mer akustisk eller elektrisk ljudbild, och så Bolanders ljusa Neil Young-liknande röst ovanpå kompositionerna. Jag faller tämligen omgående för ”Cities”, den rockigt svängiga ”Heat” och suggestiva avslutningen med ”Florian´s dream”. Flera andra låtar växer sig starkare med tiden. Dessvärre håller inte albumet riktigt hela vägen. En speltid på 42 minuter blir ett par låtar för många. Det hade kunnat fungera om Bolander tagit ut svängarna ännu lite mer än vad han gör, men jag tappar så småningom koncentrationen. De här sångerna är drömska och sorgsna, vilsamma för själ och huvud, samtidigt som de engagerar känslomässigt i högre eller lägre grad, men ibland bjuder de inte någon större variation. Jo, i början av skivan gör de det, men inte längre in. Och det är längre in jag upptäcker att tankarna vandrar vidare. I det stora hela är dock What Never Was Will Always Be en lyckad och fin skiva, väl värd att upptäcka.