Tro, hopp och kärlek – historien om The Cure i Sverige

Häromåret släpptes den uppskattade debutboken ”Depeche Mode i Sverige”. Nu har Martin Sernestrand färdigställt en ny bandbiografi: ”Tro, hopp och kärlek: Historien om The Cure i Sverige”. Zero ville självklart veta mer och kontaktade den ambitiöse Göteborgsförfattaren.

Hej, Martin, och tack för att du tar dig tid att svara på några frågor! Nu är din andra bok, ”Tro, hopp och kärlek: Historien om The Cure i Sverige”, skickad till tryckeriet. Hur känns det? Har tyngden på dina axlar minskat med flera hundra kilo och skulle man kunna beskriva din sinnesstämning som ”Just Like Heaven”?
– Hej! Det känns väldigt skönt. Tiden runtomkring deadline är alltid oerhört stressig och det blir ju extra jobbigt när jag inte själv kan påverka så mycket, utan är beroende av att andra ska göra saker och ting i tid. Min största del, att skriva boken, var ju klar redan i slutet av förra året, typ.

Hur föddes idén att skriva en bok om The Cure i Sverige?
– Jag bestämde mig när jag satt på spårvagnen hem från spelningen på Scandinavium i Göteborg, den 12 oktober 2016. Idén att göra något liknade min Depeche Mode-bok hade funnits ett tag, eftersom jag tyckte att det var så roligt att skriva den. Bara två dagar efter konserten satte jag mig ner och började skriva…

Hur lång tid tog det att göra den nya boken? Följde du ett strikt skrivschema eller blev det snarare sena nätter framför datorn när inspirationen slog till?
– Hela processen, från idé till färdig bok, har tagit ganska exakt 18 månader. Jag har skrivit nästan hela tiden, haha. Men ja, mest kvällar, helger och andra lediga stunder.

Känns det som att du har utvecklats som skribent? Betraktar du ”Tro, hopp och kärlek: Historien om The Cure i Sverige” som ett stilistiskt och innehållsmässigt bättre verk än ”Depeche Mode i Sverige”?
– Ja, det tycker jag nog. Jag har dels utvecklas som skribent och dels har jag tänkt om lite hur jag vill skriva. Första boken var väldigt neutral och faktabaserad, nästan lite torr och tråkig, medan jag nu aktivt har försökt ta lite mer plats själv och ha fler åsikter, vilket har gjort att mitt skrivande har blivit mer levande. Framför allt sista kapitlet.

Hände det några roliga saker medan du jobbade med boken?
– Ja, det har hänt mycket kul. Jag åkte till Crawley, staden där Robert Smith, Michael Dempsey och Lol Tolhurst växte upp, för att göra research. En väldigt intressant resa. Så himla kul att besöka alla platser där de har bott och varit på! Jag fick också kontakt med Robert Smiths svåger, John Taw, som har varit väldigt hjälpsam med att hitta gamla bilder. Han tog nästan alla deras pressbilder under 70-talet.

Din bok bygger huvudsakligen på insamlat material från olika musikmagasin och dagstidningar. Hur tycker du att The Cure har mottagits i svensk press under årens lopp? Har de svenska journalisterna förstått bandets storhet och följt med i alla musikaliska svängar eller har snarare Robert Smiths frisyr ägnats onödigt mycket utrymme?
– I början var det en ganska tydlig uppdelning mellan dagspressen och kvällspressen. The Cure var tidigt ett tydligt ”dagspressband”. Det vill säga att de inte var speciellt lättillgängliga och därför inte passade in i kvällspressens standardram. Det var framför allt journalister på DN och SvD som förstod sig på bandet. Samt de på musiktidningen Schlager, som tidigt omfamnade The Cure. Det var egentligen först efter Kiss Me, Kiss Me, Kiss Me (1987) som kvällspressen började skriva mer positivt om bandet.

Zero är naturligtvis lika goda kålsupare som de andra blaskorna, så låt oss prata lite om Robert Smiths frisyr. Borde en 58-årig gentleman möjligen överväga en korthårsfrisyr eller skulle The Cure bli lite tråkigare om Mr. Smith trimmade ner hårburret?
– Robert Smith har klippt sig tre gånger i karriären. Varje gång har det skapat rubriker och rabalder hos journalister och fans. Personligen tycker jag inte det spelar så stor roll hur Robert Smith ser ut. Eller jo, det tycker jag visst det! Jag tycker han är snyggast runtomkring 1989 och Disintegration-eran.

Om du jämför The Cure-boken med ditt populära debutverk, ”Depeche Mode i Sverige”, vilka skillnader ser du då vad gäller faktainsamlingen?
– Jag har mer och mer förstått att Depeche Mode har en speciell relation till Sverige. De har alltid haft en effektiv distribution och prioriterats upp av svensk media. Även om journalisterna inte alltid varit så positiva, så har de i alla fall skrivit mycket om bandet. The Cure har däremot inte haft lika bra distribution i Sverige eller fått speciellt mycket uppmärksamhet av media här i landet. Även om många journalister gillade dem tidigt, ansågs de inte riktigt vara kvällstidningsstoff här. Deras musik tilltalade inte lika många lyssnare och det var egentligen först 1987, med albumet Kiss Me, Kiss Me, Kiss Me, som The Cure nådde en bredare publik även i Skandinavien. Men Depeche Mode har alltid betraktats som mer eller mindre ”mainstream” i Sverige: de låg högre på försäljningslistorna, gjorde många fler konserter, var oftare med i ungdomstidningar som OKEJ! och toppade till och med P3:s Trackslista två gånger. Så informationssökandet till The Cure-boken har varit svårare och mer av ett detektivarbete. Men samtidigt har det nästan varit lite roligare, eftersom det känts extra kul varje gång jag faktiskt hittat något matnyttigt!

Boken innehåller även intervjuer med ett flertal Cure-fans som besökt olika konserter. Hur kom du i kontakt med dem och vilken funktion fyller de i din biografi?
– En del kände jag sedan innan, en del var mina vänner, en del har jag lärt känna i och med jobbet med Depeche-boken och andra fick jag kontakt med via Facebook nu under arbetet med den här boken. Jag tycker att deras historier lättar upp stämningen och på ett enkelt sätt gör boken mindre kantig, som en biografi annars lätt kan bli. Det var också något som jag tog med mig från Depeche-boken, att folk uppskattade anekdoterna mycket.

Bildmaterialet i boken är verkligen snyggt. Hur har du egentligen lyckats få tag på alla fantastiska bandbilder och livefoton?
– Tack! Och ja, det är något som jag själv också är väldigt nöjd med. Precis som anekdoterna är tanken att bilderna skall lätta upp stämningen och göra boken mer lättläst. Jag har hittat bilderna via olika bildarkiv som finns i hela världen.

The Cure är inget självklart band. Tvärtom bjuder de på varierad och ganska utmanande lyssning. Vilka Cure-skivor rekommenderar du till de Zero-läsare som inte kan så mycket om bandet? Har du, å andra sidan, några konnässörstips till dem som redan är insatta i The Cure?
– Jag tycker att man borde börja med Seventeen Seconds (1980), Pornography (1982) och Disintegration (1989). Det är mina tre favoritalbum. Vill man ha något mer lättillgängligt kan man kolla upp The Top (1984), Kiss Me, Kiss Me, Kiss Me (1987) och Wish (1992). Den mer insatte måste införskaffa Join the Dots: B-Sides & Rarities 1978–2001. En fyra CD-skivor tjock box med allt som man behöver och lite till.

Robert Smith har med jämna mellanrum sagt att ”det här är slutet för The Cure”. Icke desto mindre finns bandet fortfarande kvar. Vad tror du egentligen om The Cures framtid? Blir nästa skiva faktiskt deras sista eller kommer de att hålla på i femton år till?
– Det senaste jag har hört är att de skall gå in i studion nu i maj och förmodligen släppa en ny skiva nästa år. Sedan antingen turnera med den eller med Three Imaginary Boys (1979) och Disintegration (1989) som båda jubilerar nästa år. Om det här är slutet eller om det kommer mer känns omöjligt att förutsäga, då de har en tendens att prata om sin egen upplösning vart och vartannat år…

Vad har du för förhoppningar med ”Tro, hopp och kärlek: Historien om The Cure i Sverige”?
– Jag hoppas att folk kommer att uppskatta den. Mer önskar jag inte.

Du har även börjat jobba på en andra upplaga av din bok om Depeche Mode i Sverige. Kan du berätta lite om hur den uppdaterade versionen skiljer sig från den första?
– Det stämmer bra. Jag kommer att ha ett helt nytt kapitel som handlar om den senaste skivan och turnén, 2016-2020. Ovanpå det kommer jag att fylla på med massor av mer ”godis” i de redan existerande kapitlen. Mer bilder, mer anekdoter… ja, mer av allt, helt enkelt!

Läs mer och beställ ett exemplar av “Tro, hopp och kärlek – historien om The Cure i Sverige” här.