Betyg - 9
9
Ett suggestivt och personligt mästerverk av mörker.
Jérôme Reuter är en pålitlig leverantör av ny musik, nya låtar och nya skivor. Hall Of Thatch är Romes 11:e album på nästan lika många år, men aldrig tidigare har han väl låtit så här genommörk, tung, gotisk, personlig och rakt på sak?
Romes skivor är vanligtvis baserade på något specifikt ämne inom politik, litteratur eller historia. Den traditionen frångås i och med Hall Of Thatch. Den här gången är texterna av mer personlig art och influerade av en resa artisten gjorde till Vietnam för några år sedan. Reuter inspirerades djupt av landet, dess historia, livsstilen, kulturen och inte minst buddismen. Mycket på Hall Of Thatch påminner om upprepade besvärjelser, påträngande och kraftfulla. Man skulle kunna tänka sig att en så här sökande skiva skulle bli lugn, stillsam, mjuk och meditativ, men istället är den till stora delar bombastisk och belägrande. Hårdast av alla spår är tveklöst ”Martyr” som får mig att tänka på The Birthday Party med Nick Cave, Foetus och Swans, men vägen till den käftsmällen startar med de akustiska gitarrer som inleder skivan och låten ”Blighter”. Sakta men säkert blåser låten upp som vore den en stillsam vind som tilltar i styrka medan himlen mörknar och vinden sakta blir till storm. Ett grepp som ofta används på Hall Of Thatch är att starta stillsamt, upprepa och bygga ut, förstora och blåsa upp. Man dras med av luftdraget, dras in i orkanens öga och förlorar sig i helheten. Det hela är mycket suggestivt och Jérôme Reuter vet precis vad han gör och vad han vill åstadkomma. Det är mycket körer här, mycket mörker, många saker som får mig att tänka att fans till Sisters Of Mercy, Dead Can Dance och The Mission har en hel del här att hämta. Och det handlar inte bara om Jérôme Reuters mörka sångröst. Det handlar om den lyckade helheten.