Porches – The House

The House innehåller 14 låtar som framförs på 37 minuter. Det ger dem en genomsnittlig speltid på 2.64 minuter vardera. Porches, eller Aaron Maine som dem blonderade New York-bon med den förvrängda sångrösten heter, har skapat en ojämn och ärligt talat – väldigt trist – platta.

The House ger mig ingenting. De simpla, rätt korta låtarna avlöser varandra, en efter en som vore de termiter på en ökenvandring. De berör mig inte. De känns ofta kalla, ofullständiga, stela, mer som skisser och ibland som experiment, snarare än fulländade popsånger. Det artificiellt plastiga soundet förstärker intrycket av att ingenting här lever, men visst, ibland lyckas Aaron Maine få med mig på tåget, som i sorgset melodiska ”W longing” med sin oväntat avslutande saxofon. Men den låten är ett av väldigt få undantag. Dessutom är den skivans längsta låt med sina 4.26 minuters speltid, upptäckte jag just. Merparten av den här sångsamlingen får mig bara att känna mig lika uttråkad som Porches röst låter. Fan, det är ju mer fart och liv i en valium än det mesta den här plattan förmedlar. För säkerhets skull har jag lyssnat på The House flera gånger, vid väldigt olika tillfällen och med rätt lång tid emellan lyssningarna, ifall jag skulle ha missat det där ”magiska” som en del recensenter där ute tycks uppleva. Men det slutar likadant varenda gång: med en uppgiven axelryckning och en något förnöjd känsla över att inte springa i flockens fotspår. Hur The House ter sig i förhållande till Porches tidigare två album, många singlar och ep-skivor vet jag inte, men jag vet säkert att den här plattan inte ger mig något sug efter att göra några vidare efterforskningar heller.