Kelsea Ballerini – Unapologetically

Någonting jag avskyr innerligt är när artister påstår sig lira country och så låter hela skiten som strömlinjeformad pop, så plastig och mekanisk att man misstänker att studiomusikerna som kompat vore robotar. Kelsea Ballerinis andra album Unapologetically är ett fulländat exempel på hur illa det kan vara nu för tiden.

Kelsea Ballerini sade i en intervju att hon växte upp med Top 40-pop och tillade vid samma tillfälle: ”Jag visste inte vad countrymusik var, vilket är lustigt då jag växte upp på en farm i östra Tennessee”. Suprise, suprise Kelsea, men du vet fortfarande inte vad countrymusik är om du tror att Unapologetically är en countryplatta. Med tanke på att Ballerinis farsa tidigare arbetade som försäljningschef på en countryradiostation är det ännu konstigare. Förklaringen kan finnas bland Ballerinis influenser: Först ut var det Britney Spears, Christina Aguilera och NSYNC och senare Keith Urban, Taylor Swift, Sugarland och Dixie Chicks. Hennes största influens är dock Shania Twain och vi vet ju alla hur mycket ”country” hennes plattor brukar innehålla. I USA går det dock bra för Kelsea Ballerini. 2017 fick hon två nomineringar till Country Music Awards som Årets kvinnliga vokalist och debutalbumet gjorde succé. Det går säkerligen minst lika bra för Unapologetically, den låter nämligen också som allt reklamfinansierad mainstreamskräp Nashville bajsar ur sig nu för tiden och som vita medelklassamerikaner suger i sig utan att blinka. Vore artister som Kelsea Ballerini, Lady Antebellum och Keith Urban countrymusikens framtid skulle jag ge upp genren, men som tur är frodas äkta, traditionell countrymusik på Nashvilles bakgator också, och inte minst i Texas, så det går fortfarande utmärkt att hitta bra artister som gör bra plattor och som inte fastnat i tuggummiproduktionen där. Kelsea Ballerini lär dock aldrig bli någon av dem.