The Monochrome Set – Maisieworld

The Monochrome Set var ett av det sena 70-talets första postpunkband. Namnet nämndes emellanåt i pressen, men gruppens musik nådde aldrig mina öron under storhetstiden, av okänd anledning. Förmodligen synd, med tanke på hur bra deras nya album Maisieworld är.

Morrissey, Edwyn Collins, Franz Ferdinand, The Divine Comedy och Graham Coxon har alla en sak gemensamt: de gillar The Monochrome Set och har sagt sig influerats av britternas musik. När jag lyssnar på Maisieworld förvånas jag inte. Man kan absolut finna samband mellan nämnda artisters uttryck. Maisieworld är en ren popplatta som inte väjer för lite blås (saxofon, trombon, trumpet) här och var, melodier vars språk ibland lånats från österländska regioner, men som samtidigt är väldigt brittisk. Låtar som dessa är lättlyssnade, enkla att ta till sig, lätta att tycka om. Inte gör det ont att The Monochrome Set vågar ta ut svängarna rätt rejält ibland heller, som i det banjoförsedda titelspåret till exempel. Gruppen håller sig hela tiden inom sina popramar, men lyckas samtidigt variera sig tillräckligt för att man inte ska hinna trötta. Å andra sidan är plattan med sina tio låtar bara lite över trettio minuter lång, och under så kort borde vartenda band i världen kunna göra om den bedriften. Men jag gillar hur The Monochrome Set gör det. Hur de balanserar på sin röda tråd, hur den darrar och vibrerar, hur bandet riskerar att falla av, men ändå lyckas hålla balansen hela tiden. Det gör plattan spännande och intressant och det upprätthåller min nyfikenhet som lyssnare. Du som vill ha mer av Monochrome Set än Maisieworld kan även införskaffa 1979 – 1985: Complete Recordings, en box på sex lp eller cd som släpps samma datum som Maisieworld och innehåller ett häfte med gruppens samtliga sångtexter och annat läsvärt godis.