Madness – Vi ställde till polisrazzia mot The Clash!

Ska-kungarna Madness spelade på Annexet i Stockholm och Zeros Tobbe Stuhre var där för att bland annat ta reda på hur det egentligen var med de där polisuniformerna och raiden mot The Clashs replokal.

Det var en gång ett litet skivbolag som hette Stiff Records. Bolaget startades av David Robinson och Jake Riviera, med pengar lånade av Dr Feelgoods oklanderligt snygge frontman Lee Brilleaux. Första singeln släpptes 14 augusti 1976. Det var även Nick Lowes debutsingel; ”So It Goes”. Världens uppkäftigaste skivbolag hade sett dagens ljus och vem kan glömma slogans som ”If It Ain’t Stiff It Ain’t Worth A Fuck”, ”Undertakers Of The Record Industry” och ”If They’re Dead We’ll Sign ’Em”? Stiff släppte även Englands första punksingel; ”New Rose” med The Damned. Och efter en ganska trög start började det likna en ljus framtid för skivbolaget som drevs från en liten källarlokal på Alexander Street i London.

Opraktiskt var det därför när de två grundarna blev osams om bolagets inriktning, som det brukar heta, och Jake Riviera lämnade Stiff. Med sig tog han de få tillgångar av värde som fanns; Nick Lowe, Yachts och Elvis Costello. En brandskattning värre än när Valdemar Atterdag tömde Visby på stadens guld. Chanserna att Stiff skulle överleva detta dråpslag beräknades till någonstans mellan slim och none.

 

 

Dave Robinson stod nu med ett skivbolag som desperat behövde en hitmaskin, en akt som kunde pumpa ut singel efter singel till en marknad som skrek efter ny musik. Han hade hört talas om ett band som hette Madness. De spelade ska-musik och hade släppt en debutsingel på 2Tone Records utan någon större framgång, men enligt uppgift var de ett fantastiskt liveband. Lösningen blev att han helt enkelt bokade Madness till sitt eget bröllop, ett slags audition om man så vill. Det sägs att Dave Robinson skrev kontrakt med Madness redan samma kväll. På sin bröllopsdag. Hustrun Rosemary var lindrigt imponerad.

Madness gav ut sin första singel på Stiff, ”One Step Beyond”, i oktober 1979. Låten var en cover på en gammal B-sida från 1964 av jamaicanske artisten Prince Buster och succén var ett faktum. Två månader senare släppte Madness ”My Girl” och därefter levererade bandet hit efter hit efter hit… Ni minns väl ”Our House”, ”Wings Of A Dove”, ”House Of Fun”, ”Baggy Trousers” och ”Embarrassment” för att bara nämna några?

I september förra året var Madness på Stockholmsbesök (Gröna Lund) för första gången på länge och nu är det dags igen. Jag fick chansen att byta några ord med bandet innan spelningen på Annexet. När herrar Suggs och Chrissy Boy kommer fram och hälsar är jag 17 år igen. Exakt lika gammal som när jag köpte deras precis nysläppta singel ”One Step Beyond” för 10 spänn i skivbutiken…

 

 

Hur kom det sig att ni hamnade på Stiff Records?

– Vi hade börjat bygga upp ett rykte som ett hyggligt liveband, och Stiffs talangscout Paul Conway kom och såg nån spelning. Hans åsikt var nog att Stiff redan hade Ian Dury & The Blockheads och att det kanske räckte med ett band med många medlemmar och en galen saxofonist. Men Dave Robinson, som ägde Stiff, var fortfarande nyfiken så han bokade oss till sitt bröllop. Och strax efter det skrev vi kontrakt, berättar Chris ”Chrissy Boy” Foreman.

– Att vi var stora fans av Ian Dury gjorde ju inte saken sämre, flikar Suggs McPherson in. Han blev något av en mentor för bandet, och för mig i synnerhet. Jag lärde mig otroligt mycket av honom.

Madness hade redan uppvaktats av flera större skivbolag vid den här tiden, men inget kändes så genuint som Stiff. Det fanns en uppenbar risk att bli nåt slags ”novelty band” hos de stora, och de brukar inte bli långlivade. Eftersom Stiff verkligen tog bandet på allvar, mitt i lekfullheten, blev valet av skivbolag ganska enkelt.

– Det var viktigt för oss. Vi var även respekterade av våra ”fellow bands” som The Specials och The Selecter, vi älskade alla musiken och det fanns inga motsättningar. Tidningarna försökte väl ibland avfärda oss som ett plojband, men det bet aldrig riktigt.

– Robbo (Dave Robinson) hade också en fantastisk energi och hade visioner om galna videos och vild marknadsföring. Kändes ju rätt mycket roligare än en fet cigarrökande skivbolagsboss som kanske inte ens är intresserad av musiken, fortsätter Suggs.

 

 

Ni åkte aldrig på någon av ”the package tours”, Stiff gjorde ju flera turnéer där flera av bolagets artister buntades ihop. Den mest kända uppsättningen med Nick Lowe, Ian Dury, Elvis Costello, Larry Wallis och Wreckless Eric…

– Nej, det blev aldrig så. Turnén du nämner hade ju varit fantastisk att vara med på. Men vi kom in något år försent för den, och sen var vi så lyckligt lottade att vi drog bra med folk redan tidigt, så det blev aldrig aktuellt, svarar Chrissy Boy.

Samarbetet mellan Stiff Records och Madness bar tidigt frukt, och det skulle komma att bli arton singlar och fem album under åren 1979-84. År som var helt avgörande för Madness. Både Suggs och Chris pratar entusiastiskt om den här tiden. En otroligt kreativ och hektisk tid naturligtvis. Det är svårt att fatta hur de hann skriva nytt, spela in, göra videos av hög kvalitet, turnera och allt annat som följer med framgången.

– Det gick fort, skrattar Chrissy. En video spelades in på några dagar, och oftast var det vi själva som kom upp med idéerna. Det hyrdes in dubbeldäckare, lyftkranar och lånades ihop kostymer. Men det var fruktansvärt roligt med snabba puckar, det var inte många dagar mellan inspelning och tv-visning när det gällde våra videos.

 

 

Här måste jag naturligtvis fråga om polisuniformerna som användes i videon till »Shut Up«. Det finns ju en historia om The Clash i samband med inspelningen…

– Hahaha, jo, den är sann, berättar Suggs. Vi hade paus i inspelningarna, klädda i polisuniformer, när någon av oss kom på att The Clash hade sin replokal precis i närheten. Så vi stormar in som värsta polisraiden i lokalen och de blev verkligen skraja på riktigt. När de insåg att det var ett skämt blev det lite dålig stämning. De hade snabbt spolat ner både det ena och det andra i toaletten när vi kom instormande.

 

 

– En annan gång hade vi hyrt in dubbeldäckare till en video och det klev på gamla tanter, garvar Chrissy. Det hände otroligt mycket under inspelningarna. Mycket skapades på plats, lite som Monty Python gjorde några av sina roligaste sketcher. Det BLIR roligt när man har polisuniform och gör konstiga saker, det bara är så.

Vi tar ett rejält hopp fram till senaste albumet Can’t Touch Us Now, en platta som jag tycker är det bästa Madness gjort sedan dagarna på Stiff.

– Tack så mycket. Jo, vi är väldigt nöjda med det albumet också. Det spelades in på tre veckor i princip, men innehåller några riktigt bra låtar. ”Blackbird” som handlar om Amy Winehouse är en av dom, säger Suggs.

– Och så ”Mr Apples”, fyller Chrissy i, som vi fick göra en gammal hederlig Madness-video till. Aningen större budget, och mer folk inblandade, men ändå helt i vår anda.

 

 

Suggs har även turnerat med sin enmansshow My Life Story hemma i England, en föreställning som fått fin kritik och setts av många. Så pass många att det nu blir en del två under våren. Tyvärr finns inga planer på att föreställningarna når Sverige.

När jag lämnar intervjun, som hade kunnat få fortsätta mycket längre, är det med ett leende. Madness är vad de alltid varit. Allt är som det ska vara. Och under konserten slås man av hur kul de fortfarande har när de spelar live. Årets konsert på Annexet är flera steg bättre än den på Gröna Lund förra året.

Konsertens inleds med en fantastisk version av ”One Step Beyond” och sedan radas ett pärlband av hits upp. Störst jubel blir det när ”Our House” drar igång, den var ju en jättehit i Sverige. Mina personliga favoriter från aftonen blir ”Shut Up” som är enorm som livelåt där publiken mer än gärna är med och skriker ”Wah-Too-Three”, ”Blackbird” är melankoliskt vacker och Jimmy Cliff-covern ”Upside Down” funkar riktigt bra. Sen hade de gärna fått byta ut ”Mumbo Jumbo” från senaste plattan mot exempelvis titelspåret ”Can’t Touch Us Now”. Men det är bagateller i det stora hela.

Det är inte fullpackat i lokalen, men publiken som är på plats är verkligen med på noterna och ljudet är riktigt bra. Konserten får fyra starka Nutty Boys av fem.

 

 

Setlist Madness Annexet Stockholm 7 november 2017
One Step Beyond
Embarrassment
The Prince (Prince Buster-cover)
TW5
My Girl
Mr Apples
Herbert
Sun And The Rain
In The City
Blackbird
Wings Of A Dove
Upside Down (Jimmy Cliff-cover)
Bed & Breakfast Man
Shut Up
Mumbo Jumbo
House Of Fun
Baggy Trousers
Our House
It Must Be Love (Labi Siffre-cover)
===
Madness (Prince Buster-cover)
Night Boat To Cairo