Chris Spedding – The RAK Years

Chris Spedding är lite av en förbisedd karaktär i pophistorien. Visst har de flesta skymtat hans namn eller sett honom stå i bakgrunden och spela gitarr med något band. Men mer än så brukar det sällan vara. Men det är det dags att bli ändring på nu. Detta kommer att ske med hjälp av den nyligen utgivna boxen ”The RAK Years”, vilken innehåller Speddings fyra album han gjorde för bolaget under 70- och 80-talen. Men innan vi avverkar denna box är det dags för lite historia om Chris Spedding. 

Föddes gjorde han under mitten av 40-talet, 1944 för att vara bestämd. Landet var England och uppfostran skedde i Sheffield. Precis som många blivande engelska artister födda under 40-talet i England tog de musikaliska fart vid tidig ålder och i svallvågorna av den amerikanska rock ’n’ rollen var det självfallet gitarr som gällde. Under sextiotalet spelade han i olika egenkomponerade band, men hamnade snart i en studio. I den miljön visade han sin skarpaste sida, nämligen att delta som en så kallad studiogitarrist. Detta innebar helt enkelt att han spelade gitarr på andra artisters plattor.

Att rada upp alla plattor han medverkar på skulle leda till enormt tradig läsning bestående av en lista längre än en femårings till jultomten, så jag nöjer mig med att nämna de största: Elton John, Bryan Ferry, Harry Nilsson, Sixto Rodriguez (japp, det är Spedding som hörs på ”Searching for Sugarman-Rodriguez” platta ”Coming From Reality”) och Mickey Jupp.

Den sistnämnda, Mickey Jupp, är lite bra att ha som referensmaterial när denna box ska börja gås genom. Mickey Jupp är en pubrockare och det är precis där denna box börjar. Chris Speddings självbetitlade debut för RAK är nämligen rakt genom en pubrock-platta. Den kom i april 1976 och gasar storstilat på med gitarriff efter gitarriff.

Med låtar som ”Motor Bikin’”, ”School Days” och ”Guitar Jamboree” fullständigt haglar referenserna till 1950-talets gyllene era av rock. Ska platta bedömas är det verkligen inte något dåligt. Rakt genom stabil, men kanske inte helt outstanding. Tyvärr gav den heller inga enorma framgångar för Speddning, trots att producenten bar namnet Mickie Most, inte ett helt okänt namn i engelska hit-kretsar.  Men året var 1976 och punken var på uppgång, något som säkerligen inte hjälpte Speddings rock-platta. Men å andra sidan sysselsatte han sig med att producera demos för ett litet band vid namn Sex Pistols vid sidan av, så han kunde nog göra punk om han ville.

Nästa platta i boxen, ”Hurt”, släpptes i september 1977. Perfekt att haka på punkvågen kan tyckas. Men icke. Omslaget slår en visserligen som något punkigt. Hårt typsnitt och en suddig bild på Spedding som svänger sin Gibson Flying V. Visserligen är det ett hårdare sound än föregående album, men spår nummer 7 heter ”Road Runner”, är skriven av Bo Diddley och gav förmodligen inte upphov till några stående ovationer hos den snabbväxande och skivköpande punkrörelsen. Ett rock-fan som jag gillar det förstås, något som går för hela albumet. Det är lite högre volym än föregående album och ger än mer smak för Speddnings gitarrspel.

Två år passerar och 1979 ramlar nästa Spedding-skiva in hos skivhandlarna. Namnet, ”Guitar Graffiti”, låter cool och det gör även plattan. Mindre rakt fram och mer smak av New Wave än tidigare musikaliska förehavanden hos Spedding. Han hade även förflyttat sig till New York, vilken kan förklara vissa musikaliska inslag på plattan. Innehållsmässigt är den blandad, då det är både studio och live-material.

Nu är vi framme på det sista albumet i denna RAK-box: ”I’m Not Like Everybody Else”. Detta är lite av en favorit, även om den är en bit från den pubrock jag älskar. Spedding visar här att han var fullt kapabel att hänga med i svängarna. Det handlar nämligen om en platta fylld till bredden av den New Waveiga musik som var så populär under denna tid. En mycket spännande samling sånger med andra ord.