Miles Davis – The Cinema of Miles Davis

Are you hep to jazz, daddio? Nu handlar det om jazz, och då blir det svårt och intellektuellt. Det finns många koder, genrer och ismer att behärska. Nej, nu skämtade jag lite. Jazz är kanske svårt att spela, men man behöver inga förkunskaper för att lyssna och och det är inte svårt. Spisa, menar jag förstås. (Eller jo, Miles Davis egen fusionplatta Bitches Brew är svinsvår att lyssna på, men nu är det lyckligtvis inte den vi har att göra med.)

Él Records samlar på den här cd:n filmmusik ur Miles Davis produktion. Att lyssna på soundtrack lösryckt från det visuella brukar begränsa upplevelsen, men de här spåren klarar sig på sätt och vis bättre fristående än vad symfonisk stämningsmusik med ljudeffekter brukar göra.

Samlingen börjar med ett modernare urval ur filmerna Lenny (1974), Lenny Bruce: Swear to Tell the Truth (1998), Kerouac: The Movie (1985), The Talented Mr Ripley (1999) med flera. Framför allt den svängiga tolkningen av ”Well You Needn’t”, coola ”Blue Haze” med framträdande kontrabas och nattlig stämning, samt latinfärgade ”Solea” med Gil Evans orkester, fastnar hos mig.

Till sist får vi hela innehållet på den ursprungliga tiotums-LP:n från Louis Malles Ascenseur pour l’échafaud (1958) med Maurice Ronet och Jeanne Moreau. De korta ögonblicksbilderna fungerar mer som ett traditionellt soundtrack, och jag får ibland en känsla av att något saknas när jag inte kan se filmen samtidigt. Men vi kan vända på resonemanget och se det som att det är ett högt betyg åt musiken att den får mig att vilja se om en filmklassiker.

Min enda invändning mot den här samlingen är de tvära kasten mellan olika stilar ur Miles historia, men det är förstås svårt att undvika på en utgåva av den här typen.