Ben Bostick – Ben Bostick

Förra året gjorde Ben Bostick entré på skivmarknaden med sin ep My Country som innehåller outlaw country. På sitt självbetitlade debutalbum har han övergett den genren och hans musikterritorium spänner nu över vidare vidder.

Ben Bostick tillhör inte de countryartister som håller sig inom traditionella genrer som honky tonk, western swing, Bakerfieldscountry och dylikt. Hans stilar spretar mycket mer och här kan man höra allting ifrån Neil Young, Bob Dylan och The Band-baserade grejer till rakare countryrock i låtar som ”Paid my dues” och ”After the rain”, samt ”The juggler”, en underbar och skämtsam låt i stil med bra truckdrivingcountry, men på ett annat och mycket sexigare texttema. Med andra ord är Bostick mer americana-artist än ren countrystjärna och förutom de snabbare spåren på debutplattan gör han allvarliga, lugna och lite deppiga låtar. Det mest lysande exemplet på det sistnämnda är ”Paper football” som handlar om hur hans första kärlek tagit livet av sig. En sorglig men sant personlig bild av hur svart verkligheten kan ta sig. Ben Bostick är generellt en platta som växer fram med lyssningarna. Först upplevde jag den inte som så märkvärdig, delvis för att de starkaste låtarna enligt min mening, ligger på skivans andra halva. Men även resten av materialet växer efter ett tag, ju mer på djupet man går. Oavsett om du föredrar americana eller mer traditionell countrymusik tror jag att denna man kan vara något för dig. Han har en bra barytonstämma (som jämförts med Waylon Jennings, vilket inte jag tycker den påminner om, däremot låter ”Supposed to” som en Jennings-låt), duktiga musiker med sig, och en liten bukett på 10 låtar, varav de flesta ger något, på ett eller annat vis.