Mira Aasma – Mira Aasma

Mira Aasmas självbetitlade debutalbum är en kort historia, bara bestående av sju låtar och en speltid på 22 minuter. Egentligen inte mycket mer än en utvidgad ep, skulle man kunna säga, men en rätt trevlig sådan.

Soundet är främst elektroniskt och Aasma har gjort det mesta själv här, både när det gäller att spela (hon får hjälp med violin, noise, percussion och trummor av andra musiker), sjunga, producera och skriva sitt material. Samtliga spår förutom ”Lyckans famn” sjunger hon på engelska och plattan känns väldigt allvarlig, nordisk i sitt vemod, och ljudbilden, som hon mixat tillsammans med Robin Rudén, är fyllig, varm och tilltalande. Merparten av spåren är rätt lugna, men i ”Mirrors” och ”My queens” ökar tempot och ger albumet den variation det behöver för att inte bli sömnigt. En viss hörbar experimentlusta förekommer inom ramarna för låtarna, vilket gör dem mer spännande än vad de annars skulle ha blivit. Ljuden i avslutande ”Machines” framhäver den biten klarare än någon annanstans på skivan, och det är kul att Aasma vågar ta ut svängarna på det viset. Resultatet blir nästan lite ”arty” och det skadar inte, tycker jag. Tvärtom känns det modigt, och ger goda förhoppningar inför vad Mira Aasmas musikkarriär kan utmynna i framöver. Hon har fin känsla för det dramatiska, utan att det blir till något pråligt skådespel, och detta är en kort platta som växer. Lite starkare melodier och refränger till nästa gång, samt lite längre speltid och gärna fler svenska texter, och jag tror att Mira Aasma kan göra en fantastisk platta framöver. Som debutalbum betraktat är detta en mycket god början på en – förhoppningsvis – lysande karriär.