Black Dough – Freaky Family

Som gammalt Lydia Lunch-fan är det lätt att ta till sig musiken Black Dough gör på Freaky Family. Mörkret finns där, smutsen, experimentlustan och förmågan att göra intressanta låtar av alltihop. Konvolutet med bandet i färggranna kläder är rena motsatsen till hur skivan låter.

Sju låtar, flera av dem över sju minuter långa, sammanlagt 44 minuters speltid, sång av Miranda Raeder som också lirar gitarr och skriver all musik samt regisserar Black Doughs videos, William Soovik på trummor, Elias Hällqvist på bas och Erik Boman på saxofon, gitarr, synt och oljud. Resultat: en platta döpt till Freaky Family vars innehåll påminner en hel del om vad No wave-banden i New York skapade under tidigt 80-tal. Det här är med andra ord ingenting för den som nöjer sig med radioskval och lättuggad radiopop med glättiga refränger. Black Dough går ner sig i svarta oljefyllda träsk, injicerar depressiva droger på rökfyllda illegala jazzklubbar, lunkar hemåt via smutsiga bakgator i den bländande morgondimman, tillintetgjorda och doftande av nattens alla synder. Det är så det låter: dekadent, trasigt, deppigt, ångestfullt, vilt kickande åt alla håll, men också rätt vackert och stillsamt när bandet satsar på den sidan av sitt sound. Fullt lika vågade och vansinnigt desperata som föregångarna i USA låter inte Göteborgsbandet, vilket väl är rätt naturligt med tanke på de geografiska och tidsmässiga skillnaderna, uppväxten och samhällsproblemen som dominerade dåtidens New York och dagens Göteborg. Sedan är det inte alls säkert att Black Dough ens har sin utgångspunkt i No Wave-scenen. Det är bara min gissning, eftersom musiken påminner så stark om den, men bandet kan mycket väl ha tagit avstamp i någonting helt annat. Skit detsamma. Huvudsaken är att det är bra och spännande. Och det är det.